Salman Rushdies verkliga genombrott kom med Midnight's Children, en stor generationssvepande, tragisk berättelse som berättas av en i förtid åldrad man som menar sig varit en återspegling av det unga Indiens historia. Saleem Sinai, född på klockslaget midnatt 15 augusti 1947, säger sig likt alla andra barn födda denna timma ha fått en storartad gåva: i hans fall, telepati (hans kamrater har andra, mer eller mindre användbara gåvor, som att kunna förflytta sig i tiden, förvandla andra metaller till guld eller gå genom speglar). Utöver detta har han själv fått förmågan att spegla och påverka Indien, i alla fall enligt vad han själv berättar långt senare.

Det hela börjar dock med hans farföräldrar i Kashmir, som råkar in i tidiga försök att bryta sig ur britternas grepp, via hans föräldrar i Bombay och deras äktenskapsproblem, och slutligen hos han själv och hans äventyr, främst i barndomen. Till slut landar allt i ett förvirrat, smärtfullt klimax under Indira Gandhis undantagstillstånd, som han menar sig delvis ha skuld till.

Det är en mycket cirkulär berättelse, med åtskilliga framåtblickar, mytiska infall och otroliga sammanträffanden, optimistisk sjuka och en allt bistrare verklighet; om något tycks midnattsbarnen stå för alla de lysande framtider som verkade möjliga vid Indiens födelse, med tiden alltmer reducerade. Midnattsbarnen må ha gett boken dess titel, men förutom Saleem själv är det bara två andra vi får se agera: hans antagonist Shiva, och hans främsta stöd Parvati-häxan, vilket är synd på en bra idé.

Det är ett myller av olika infall och karaktärer: många av dem kliver av scenen ett tag för att sedan återkomma i någon helt ny roll. Det är många underhållande infall och vändningar, men över allt vilar en viss känsla av förlust: av barndomens magi, av ett Indien som rusat in i framtiden utan att få med sitt förflutna. Saleems personliga historia må vara fantastisk, men mer fantastisk är kanske Indiens. ( )