Det finns nästan för många ingångar till att analysera Ken Keseys One flew over the cuckoo's nest: det är en kamp om makt, en kamp mellan manlig och kvinnligt, mellan civilisation och frihet, mellan ordning och kaos. Till den ytterst välordnade avdelning på sinnessjukhuset som syster Ratched styr med järnvilja, söndring och insinuationer kommer Randle Patrick McMurphy. Det är oklart om han egentligen borde vara där, eller om det bara är ett sätt att komma undan tvångsarbetet han blivit tilldömd. Å andra sidan verkar det som flera av de andra som är där inte heller behöver vara där: epilepsi och neuroser verkar vara rätt tveksamma grunder att använda för att låsa in folk på dårhus.

Randle är dock något annat än de flesta andra: han låter sig inte kuvas av den syrefria atmosfären eller Ratcheds taktik, och han gör sådant som tidigare var otänkbart: han spelar om pengar, sover förbi reveljen, försöker se på baseball och bryter ned all ordning. Ratched inser att hon har en svårare nöt än annars att knäcka, men hon har egentligen all makt, och även om hon också har vissa regler att följa så vet hon att tiden är på hennes sida: hon styr om McMurphy skall skrivas ut, och även om han måste göra ett misstag för att hon riktigt skall komma åt honom, så vet hon att det räcker med ett.

Under tiden så reagerar de andra patienterna: de som tidigare varit för rädda lockas sakta ur sina försvar, och ser att Ratched inte är oövervinnerlig, och att livet inte måste vara en lång räcka möten långsamma dagar, avbrutna av stormöten ägnade att lura dem att mobba varandra. Inte ens bokens berättare, den ängslige indianen Bromden, med paranoida vanföreställningar och som fått alla att tro att han är dövstum, kan i längden hålla sig undan.

Sätten att analysera den på är som sagt många. Att Ratched inte är en person som borde ges makt över andra står till slut skrivet i eldskrift, men McMurphys totala oförmåga att underordna sig auktoriteter är knappast någon rimlig lösning den heller. Att de personer som huvudsakligen agerar inte borde vara på sinnessjukhuset är en sak, men det gör inte att de som sitter där mer i bakgrunden kan släppas fria (låt gå att försöken att kurera dem i flera fall gjort dem till de vrak de är). Hur man läser boken säger till slut mer om en själv än den. ( )