För att vara en såpass rättfram författare är det svårt att förstå sig på Arthur Conan Doyles tankar i övrigt: inte bara på grund av det där med spiritismen och älvorna, men även när han utvärderade sin litterära produktion. Hur sjutton kan någon som skapat litteraturens kanske mest välbekante gestalt, och utöver det en mindre klassiker som The Lost World framhålla ett par historiska romaner om hundraårskriget som idag bildade människor normalt inte hört talas om som sina främsta verk? Visst, visst: The white company har helt klart sina kvaliteter som han kunde vara nöjd med, främst i karaktärsteckning, men det är också närmast en provkarta på genrens värsta klichéer.

Unge Alleyne Edricsson har växt upp i kloster, men måste nu spendera ett år utanför murarna för att lära känna världen. Han blir omsider väpnare hos Sir Nigel Loring, en Don Quijote i mindre format: fattig, men inte utfattig, och frekvent missförstående av verkligheten i riktning i riktning mot att han skall få göra en insats som en riddersman, Misstagen beror dock främst på grund av närsynthet, och dunstar direkt bort när någon med bättre syn förklarar tingens sammanhang. Sir Nigel skall resa ner från England till Frankrike, ta kommando över det vita kompaniets bågskyttar, och hjälpa svarte prinsen i hans spanska krigståg. Tillsammans med sir Nigel och Alleyne färdas också Hordle John, en jätte till karl med en rak och enkel själ, och Sam Aylward, bågskytt med kompaniet, en god kamrat som annars i huvudsak är intresserad av kvinnor och krigsbyten.

Historien utvecklas i stort sett som väntat: den naive Alleyne möter stora världen, i form av en nästan parodisk uppsättning medeltida personer: flagellanter, johanniterriddare, tiggarmunkar, avlatskrämare, skogsmän, tandläkare, lekare, asylsökare, världshusvärdar. Han förälskar sig i ung dam han bara kan hoppas bli värdig genom att vinna ära och titel. Han får höra profetior. Han möter alla sin miljös stora och mäktiga. Han utkämpar duell, hamnar i bondeuppror, och i formellt fältslag. Lite mer oväntad är sjöstriden – men det är trots allt en brittisk roman.

Var för sig är förvisso de här sakerna kompetent hanterade, men sammantaget blir det övermättande. Lägg därtill att man inte träffar på själva det vita kompaniet förrän sista fjärdedelen av boken, och att man kanske förväntat sig mer av strider och lite mindre pikaresk, och boken känns udda balanserad: den känns som väldigt mycket bakgrundsmålning, och inte tillräckligt mycket handling (speciellt de sista kapitlen känns väldigt komprimerade). Lite mer irriterande är den brittiska nationalismen: England har naturligtvis den bästa armén, men även den gamla nordeuropeiska idén om det egna landet som frihetens och oväldets hemvist hålls fram, medan de franska bönderna framhålls som totalt utsugna.

Som sagt: det är inte en direkt dålig bok; alla fyra av huvudpersonerna är distinkta och vältecknade och känns som riktiga personer, och handlingen är i grunden sund, även om den borde behövt få mer kärlek. Det finns inga direkt pinsamt ahistoriska episoder. Det är en fullt acceptabel historisk roman. Men utöver sir Nigel finns väldigt lite som sätter sig ordentligt hos läsaren. Det är en berättelse av en kompetent författare vars idéer om det han skriver om inte alltid är helt riktiga och som är ivrig att visa upp sitt arbete, inte mer och inte mindre. ( )