Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Meursault blir mördare av en slump. När han ställs inför rätta, rullas hans förflutna upp och alla hans tidigare handlingar vänds emot honom. Nyöversättning av Jan Stolpe. Utgiven på svenska första gången 1946.
DLSmithies: A compare-and-contrast exercise - Raskolnikov is all nervous energy and hypertension, whereas Meursault is detatched, calm, and won't pretend to feel remorse. Two masterpieces.
HollyMS: I read both works in French class. Though Albert Camus denied being an existentialist, both L'Étranger (The Stranger) and Huis Clos (No Exit) have some common themes and are among some of the most important 20th century French works of literature.
Främlingen och Albert Camus var en gång definierande texter, den typen unga gick omkring med för att markera intellektualism och att man ställde sig lite avsides. Berättelsen om Mersault, som tycks gå genom livet med alla känslor utöver lusten starkt dämpade, är kort, och dess huvudscener när den unge mannens tidigare återhållna beteende vid hans moders död vänds emot honom är säkert tilltalande – det kan knappast vara helt ovanligt att gå omkring och känna sig en aning frånkopplad, även om det här är extremt och farligt.
Till en början är det också en rätt banal historia, om hur Mersault först begraver sin mor och sedan träffar en flicka och dras in i sin grannes solkiga kvinnoaffärer. Till slut skjuter han dock en arab som tidigare hotat honom och grannen (det hela utspelas i det koloniala nordafrika), och nu börjar en lätt absurd rättegång där hans tidigare uppträdande tolkas som okänsligt och han utmålas som ett monster renons på känslor. Det märkligaste här är väl den fina balansgången: man kan till viss del hålla med åklagaren om att Mersault tycks lite väl kall, samtidigt som argumentationen går till överdrift – men inte så mycket att det egentligen drar åt det komiska. En påfrestande fängelsepräst får Mersault att brisera, men inte ens då verkar han helt begriplig.
Jag vet inte om jag tycker om det hela: det känns som avslutningen inte riktigt gör klart vad det hela skall varit bra för, även om enskilda tidigare stycken är bra och skarpa. Jag finner mig lämnad med lätt förvirring. ( )
It is quite a trick to write of life & death, as Camus does, in terms of an almost total social and moral vacuum. He may get philosophical satisfaction from it. Most readers will call it philosophic doodling.
"The Stranger,” a novel of crime and punishment by Albert Camus, published today, should touch off in this country a renewed burst of discussion about the young French writers who are at the moment making more unusual literary news than the writers of any other country.
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
And I, too, felt ready to start life all over again. It was if that great rush of anger had washed me clean, emptied me of hope, and, gazing up at the dark sky spangled with its signs and stars, for the first time, the first, I laid my heart open to the benign indifference of the universe. To feel it so like myself, indeed, so brotherly, made me realize that I'd been happy, and that I was happy still.
Avslutande ord
För att allt må bli fullbordat, för att jag skall känna mig mindre ensam, återstår det mig att önska att det kommer många åskådare till min avrättning, och att de hälsar mig med hatfulla skrin.
Meursault blir mördare av en slump. När han ställs inför rätta, rullas hans förflutna upp och alla hans tidigare handlingar vänds emot honom. Nyöversättning av Jan Stolpe. Utgiven på svenska första gången 1946.
Google Books — Laddar...
(3.95)
Camus - The Stranger (aka Outsider) - discussion
10
Till en början är det också en rätt banal historia, om hur Mersault först begraver sin mor och sedan träffar en flicka och dras in i sin grannes solkiga kvinnoaffärer. Till slut skjuter han dock en arab som tidigare hotat honom och grannen (det hela utspelas i det koloniala nordafrika), och nu börjar en lätt absurd rättegång där hans tidigare uppträdande tolkas som okänsligt och han utmålas som ett monster renons på känslor. Det märkligaste här är väl den fina balansgången: man kan till viss del hålla med åklagaren om att Mersault tycks lite väl kall, samtidigt som argumentationen går till överdrift – men inte så mycket att det egentligen drar åt det komiska. En påfrestande fängelsepräst får Mersault att brisera, men inte ens då verkar han helt begriplig.
Jag vet inte om jag tycker om det hela: det känns som avslutningen inte riktigt gör klart vad det hela skall varit bra för, även om enskilda tidigare stycken är bra och skarpa. Jag finner mig lämnad med lätt förvirring. (