USA, 1997: samhället verkar i stort ha fallit samman. Landet skall nyss ha vunnit ett krig, oklart mot vem, tack vare gigantiska drönare, styrda via en slags VR-hjälmar som kopplar upp direkt mot hjärnan. Nu är kriget slut, men hjälmarna har spritt sig till befolkningen, sålda som underhållning. Men som vanligt i Simon Stålenhags verk kommer den fräsiga ny tekniken med dolda kostnader, och alla de som skaffat hjälmar sitter snart hemma drägglande i underbyxorna, utan att känna av omgivningen. Ute i köttvärlden står rostande maskiner, gamla reklamskyltar, och enstaka datacenter som underhåller människorna i hjälmar.

Detta är bakgrunden till Passagen; en bok som tydligare än Stålenhags två tidigare verk är en sammanhållen historia snarare än en tidsbild; det finns en handling, och den förs framåt inte bara av texten, utan även av bilderna. Tidigare böcker gav snarast intrycket av att bilderna kom först, och sedan hade en historia satts ihop runt dem, kompletterade där de behövdes. Här verkar historien funnits med betydligt längre.

Historien är kanske inte sådär speciellt originell – vi följer Michelle, som börjar sin resa i ett dammtäckt inland och färdas mot Kaliforniens kust tillsammans med en liten robot, med ett mål vi länge inte får annat än vagt ana. De övertar en bil som ägarna dött ifrån med nya hjälmar på huvudet (eller är de döda? hjälmarna tycks ha en förmåga att hålla huvudet vid liv när resten av kroppen knappt håller samman längre), åker västerut, undviker huvudleder, drönare och hjälmbeklädda människor. Mycket landskap med rostande jätterobotar, övergivna strukturer, hemmabyggen och förolyckade slagskepp, och oändliga vägar. Blandat med vägen: hågkomster. Föräldrar som var hjälmpiloter, fadern död tidigt, modern hjälmmissburkare, snart död också hon. Tre år hos morfar, sedan ännu en död. Fosterföräldrar, hemska, men till slut även de sittande med hjälmar på skallen. Ungdomskärlek, strul, ilska.

Sen är de framme, underliga händelser på vägen förklaras i ändå oväntad vänding. Och så mot nya mål? ( )