Jane Eyre (Collector's Library) (urspr publ 1847; utgåvan 2009)

"När Janes föräldrar dör, lämnas hon bort till elaka släktingar som snart skickar henne till en skola för fattiga.
Men Jane vill bestämma över sitt eget liv. 18 år gammal tar hon plats som lärare åt en liten flicka på den fina gården Thornfield. Ägaren herr Rochester och Jane blir kära.

Jane trivs på Thornfield, men det är något underligt med huset. Från vindskammaren hörs konstiga skratt. En brand är nära att ta herr Rochesters liv.

Så en dag får Jane höra den hemska sanningen. Hon flyr från Thornfield och är nära att dö. Men Jane ger inte upp. Hon ser till att hon blir självständig och får den man hon älskar."

Det är dags att försöka säga något originellt om ännu en klassiker, och nu en som ovanligt väl illustrerar både sådanas generella styrkor och svagheter: Charlotte Brontës Jane Eyre, en bok som samtidigt som den hissnande minskar klyftan i tid också gör den väldigt tydlig. Huvudpersonen, den föräldralösa Jane Eyre, är en modern skapelse såtillvida att hon vägrar ständigt att falla in i någon passiviserad kvinnoroll, står på sig för sina åsikter även när de går på tvärs med vad även viljestarka män i hennes omgivning önskar, utan att för den sakens skull framstå som det minsta otrovärdig.

För den som inte känner handlingen kan den väl sammanfattas som att öppningen är den traditionella engelska: föräldralös unge hanteras illa och skickas till slut iväg till internatskola, där det verkar som eländet skall fortsätta. Detta avstyrs dock snabbt, Jane växer upp från ifrågasättande tioåring till ung skolfröken på ett par sidor, och sedan bestämmer hon sig för att ge sig ut i världen. Hon sätter in en annons, får en tjänst som guvernant, och sedan börjar en av de där klassiska kärlekshistorierna, den med den cyniskt världsvane, omtänksamme och mörkt hemlighetsfulle Mr. Rochester, samtidigt som tidens smak för gotik lyser igenom genom det mysterium som den mystiska och tydligen farliga kvinna som bebor vinden utgör. Allt verkar sluta i ruin, och innan ordningen kan återställas följer en sådan osannolikhet att en sämre roman helt dukat under för den, men som när den väl stökats undan leder fram till bokens vändpunkt, ett dilemma där boken återigen visar upp en fördomsfrihet och en motvilja mot det alltför tillrättalagda, alltför moraliskt entydiga.

Slutet tycks mig utgöra en påfallande likhet i både problem och lösning mellan Brontë och Lagerlöf, som jag undrar om den utforskats av någon vaken litteraturhistoriker: det är samma slitning mellan kristen plikt och det egna hjärtats bud; St John Rivers och Karl-Artur Ekenstedt (från Löwensköldtrilogin) är verkligen samma andas barn, med samma krav på sig själva och sin omgivning. tyvärr måste man vid en sådan liknelse dock konstatera att Karl-Arthur är den bättre hanterade, för även om Brontë verkar inser att han med all sin uppoffring samtidigt är extremt självisk så tycks hon ändå ignorera detta och försöker utan att lyckas måla över det hela med vad som framstår som rena flosklerna om det viktiga med trons utbredning.

Nåväl, Jane Eyre är på många sätt ett en bra bok: den som vill leta efter liknelser med andra verk har i stort sett att välja och vraka: det finns som sagt Dickenska skildringar av ickefungerande välgörenhetsinrättningar, Austenska skildringar av sällskapsliv, gotiska mysterier, romantik och kristen uppbyggelse. Brontë kanske aldrig riktigt når upp till något direkt mästerskap i någon av dessa aspekter (i synnerhet om man betraktar språkbruket; hon har två stilmedel hon hanterar väl i form av det direkta tilltalet och tempusväxlingar, men kan knappast sägas vara någon större njutning på detta område), men samtidigt är Jane Eyre och Rochester så helgjutna figurer, med ett sådant samspel, att helheten ändå blir något utöver det vanliga. Jane Eyre är helt klart en klassiker som fortfarande har mycket att ge. ( )