The Wicked The Divine Volume 8: Old is the New New (utgåvan 2019)

Nu är det verkligen inte mycket kvar av The wicked + The divine. Vi är så nära slutet att det är dags att samla ihop alla historier som berättats lite vid sidan av huvudhistorien i en volym som fått namnet Old is the new new: fyra stycken som handlar om tidigare panteon (455, 1373, 1831, 1923), en hög kortare historier om det nuvarande, samt en hop gästhistorier med mer humoristiskt tema.

De fyra historiska berättelserna berättades ursprungligen inte kronologiskt, men gör det nu. Det spelar kanske ingen större roll nu, men när de släpptes uteslöt de noggrant större eller mindre delar av Anankes stora plan. Den från fyrahundratalet visar vad som händer om en gud blir kvar för länge, när övriga dött. Lucifer stoppar tillfälligt vandalerna från att bryta in i Rom, utropar sig till kejsare och blir snabbt mer och mer galen; Ananke använder sedan Geiseric för att få historien att glömma. På 1300-talet har Lucifer åter lyckats överleva, men är nu en ung nunna som ger själavård till pestdrabbade, när hon luras till Anankes sjukbädd och får sig till livs en historia som slutligen får henne att gå över gränsen, efter att ha klarat sig längre än någon tidigare.

På 1800-talet är vi vid Genevesjön, och möter fyra unga författare som berättar skräckhistorier för varandra. I den minst överraskande reinkarnationen någonsin har Lucifer denna gången blivit galen, dålig och farlig att känna, och försöker med Morrigan (P.B. Shelley), Woden (Mary Shelley) och Inanna (Claire Clairmont) återväcka en ur Pantheon ur de döda. Det direkta resultatet blir för läsaren väntat, och på sikt intressant med tanke på temat om inspiration.

1900-talets panteon har vi ju delvis redan mött, och nu får vi reda på hur de hamnade runt det runda bordet. Det är den klart längsta berättelsen, huvudsakligen berättad i text, med bara korta serieinslag. Det är en högst litterär övning, med en handling delvis ur Agatha Christie och inslag av Woolf och Fitzgerald, och packad med referenser till andra författare, film och den tidens ideologier. Klart mest intressant av dessa fyra, mycket tack vare att den extra längden.

Sedan är det dags för flera korta berättelser, huvudsakligen från innan eller under första akten: Lucifers och Amaterasus vänskap, Dionysos och Baphomets dito (och nu får man bättre chans att känna igen honom innan han förvandlades), kärlekshistorier, Laura och Lucifer. Småtrevligt, men klart extramaterial. Likaså det avslutande, mer lustiga materialet: gudarna som hundar, en fantastisk korskoppling med Scooby Doo, gudarnas hemliga musikfavoriter. Skoj, men återigen inte speciellt viktigt.

Nu bara en del kvar. Spänningen stiger. ( )