Vid första åsyn tycks Silas Marner vara en av dessa tunga artonhundratalsromaner i vilken lätt pretentiösa reflektioner över människans natur är viktigare än att hålla berättelsen igång: prosan är tung och det tar ett tag innan historien hostar igång.

När den väl gjort detta visar den sig dock vara en trevlig sak, om den stackars vävaren Silas som falskeligen anklagas och tvingas lämna det religiösa kollektiv han levt i och bosätta sig i den avskilda byn Raveloe, där människorna och vanorna är enkla men sunda. Han blir dock något av en utstött på grund av sina kunskaper om läkande örter, och finner sitt enda nöje i att samla pengar på hög. Samtidigt får vi möta godsägare Cass båda söner: den lättledde, velige och harhjärtade Godfrey och dennes odåga och plågoande till bror Dunstan. En dimmig natt stjäl Dunstan så Silas pengar och försvinner, och vävarens liv tycks därmed förlora all mening, även om han nu börjar släppas in så smått i bygemenskapen. På nyårsnatten vandrar dock in ett hittebarn in i hans enkla stuga och hans liv börjar om på nytt.

Det är i högsta grad en moralitet: om att stå för sina handlingar och vanlig medmänsklighet; om att inte låta religion och övertro göra en blind för andras behov. Silas Marners lycka vänder när han tar hand om hittebarnet Eppie, Godfreys lycka förblir aningen ihålig när han inte klarar av att stå för sina handlingar. Samtidigt är det en rolig bok, som vänligt gycklar med såväl arbetarnas enkla tro som de mer förnäma bybornas ovanor, men till slut ställer sig på de förstnämndas sida. Även om den ibland blir lite väl generaliserande i observationerna så är den också mycket sann i porträttet av hur Godfrey ständigt skjuter upp obehaget i hopp om en lycklig händelse skall inträffa, och många av om det fåfänga i mänskligt beteende verkar fortfarande sanna. Silas Marner kanske ställer en del krav på läsaren, men den vet också att belöna den som klarar av dem. ( )