En av den moderna litteraturens stående figurer är det okynniga men godhjärtade busfröet, på svenska kanske främst representerat i form av Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga. Mer internationellt sett är väl dess urtyp snarare Tom Sawyer. Det är inte svårt att förstå varför det har blivit så, för Mark Twain kan konsten att vara sentimental och roat överseende utan att det blir irriterande pekoral, vilket gör boken mycket uthärdlig även för en vuxen läsekrets, till vilka han någon gång vänder sig direkt och därvid torde direkt förlora de yngre läsarna. Alltnog, Tom är alltså en liten rackarunge som skolkar från skolan för att leka Robin Hood, rymmer hemifrån en vecka när han inte känner sig uppskattad, och spejar på mördaren Indian-Joe. Här ligger väl den största svagheten, för trots att han först gått omkring och varit livrädd för honom, och inte ens velat ange honom som mördare för att rädda den oskyldige, snälle alkoholisten Potter som alla tror är mördaren, så är han senare inte mer rädd än att han inte avslöjar hans förklädnad när han fått reda på att Indian-Joe grävt upp en skatt. Nä, den interna logiken är kanske inte den starka sidan, utan snarare skildringarna av en sorts tidlös ungdomstillvaro där unga pojkar leker Robin Hood eller sjörövare, tror på diverse vidskepelse och rymmer hemifrån. ( )