I förordet till Nicholas Nickleby påpekar Mark Ford att boken markerar Dickens övergång från att ha skrivit pikaresker till moderna romaner. Detta är garanterat sant såtillvida att han gör en sådan övergång i själva boken: första halvan utgörs av diverse episoder som egentligen bara hänger samman tack vare titelpersonen samt hans syster Kate, vilka måste söka ett uppehälle efter att deras far spekulerat bort sina pengar och sedan dött, och i andra halvan, sedan de funnit trygghet i och med att Nicholas fått en fast anställning, knyts sedan några av de personer som det tidigare mött samman medan en del andras skuffas undan och får de slut Dickens tycker de förtjänar.

Drivande bakom mycket av handlingen ligger dock farbror Ralph Nickleby, en gnidare av typiskt Dickenssnitt, som av berättelsens krav fattar hat till sin brorson och försöker jävlas så mycket han kan med honom, först genom att under sken av vänlighet skaffa honom anställning vid en skola i Yorkshire, som tar emot pojkar för 20 pund om året och sedan bara knappt ger de vad som behövs för att överleva, men senare mer direkt genom diverse intriger som till slut alla slår tillbaka på honom själv. Innan dess har dock Nicholas bland annat, i ett av bokens bättre partier, dragit sig fram som pjäsförfattare och skådespelare, under den fantastiska familjen Crummles, som spelar teater även när de inte står på scen.

Om dock denna början – där man även får möta bland andra den otrolige Mantalini, som kan konsten att med ord förföra sin hustru tills hon glömmer alla hans indiskretioner, och läsa ett stycke satir över spekulationsbolag som lika gärna kunde återfinnas hos den unge Strindberg – är mycket roande, så är slutet lite värre: visserligen är det långt mer strukturerat, men det är melodramens struktur. Visst får man ställa in sig på att utseende speglar insida när man läser gamla böcker, men det tar inte lång tid efter det familjen Nickleby på nytt stadgat sig innan resterande sidor mest blir en transportsträcka: man vet på förhand vem som kommer straffas, vilka förtjusande ungdomar som får varandra, och vem som kommer gå ur historien på andra sätt. Då är det tur för Dickens att han har sådant handlag med konstiga bifigurer och språk, för annars hade det nog varit outhärdligt. ( )