Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Laddar... Rickard IIIav William Shakespeare, Shakespeare, Stuart Vaughan
» 22 till Books Read in 2016 (84) Folio Society (423) Well-Educated Mind (32) Five star books (507) Read (59) Favourite Books (1,306) 100 World Classics (87) Plays I Like (21) Ambleside Books (341) THE WAR ROOM (566) Vivat Rex (11) 2005-2010 (17) Laddar...
Gå med i LibraryThing för att få reda på om du skulle tycka om den här boken.
Av Shakespeares krönikespel är det bara Richard III som fått riktigt status som hörande till hans absolut främsta verk. Detta med all rätt, för även om till exempel Iago kan tävla med Richard i manipulationsförmåga, så är det nog ingen annan skurk som riktigt griper tag i, och behåller greppet om, publiken på samma sätt. Det börjar redan i första akten, med Richards tal om hur »the winter of discontent« har övergått i sommar tack vare hans brors uppstigande på tronen. Richard är dock långt ifrån nöjd därmed: han är puckelrygg och oskön, och bestämmer sig därför att vara en äkta skurk. Den goda föresatsen håller han sig sedan till, och sviker och bedrar allt och alla: bröder, brorsöner, hustrur, gamla vänner, små hundar, ja allt han kan komma över, tills han står där vid målet: kungakronan. Det värsta är dock kanske inte sveken i sig, utan att även de som ser igenom hans lögner ändå inte kan motstå hans locktoner: makt lockar. Makt må dock kunna vinnas med svek, men här kan den inte behållas med det, och så fort kronan är på hans hjässa bryter upproret ut, lett av en viss walesisk ädling av huset Tudor… Richard III är naturligtvis en djupt politiserad pjäs: den handlar ju trots allt i slutändan om den kung drottning Elisabets förfader gjort uppror mot, och då var det ju inte gärna möjligt att skriva honom som annat än skurk (att det material han baserade pjäsen på också var fientligt mot Richard hjälpte knappast) – men vilken skurk! han övertalar en kvinna som tidigare ville se honom död för att han varit inblandad i morden på hennes far och make att istället gifta sig med honom, han använder ordskämt, vränger ord, och är fullständigt magnifik. Kontrasten mot Richard II är slående: även där förekommer uppror, men trots att även det är lyckosamt fördöms det å det strängaste. Nu är det inte bara på grund av huvudpersonen som Richard III ännu är spelbar: även strukturen är stark. Fokus ligger helt på Richards blodiga väg mot tronen och hans hastiga fall från den, och den binds även samman av de profetiska förbannelser som utslungas vid ett tidigt stadium, samt av de spöken som dyker upp på Bosworth Field för att sätta sig upp mot Richard, som för ett ögonblick överväger att fly men som visar sig vara en mot publiken ärlig skurk, och stupar där efter att ha utropat sitt behov av en häst. Richard III är en moralitet om ondskans (o)förmåga. Huruvida man skall förfäras av dess korrumperande, oemotståndliga kraft eller glädjas åt dess obeständighet är upp till var och en. En bra pjäs är det dock oavsett. inga recensioner | lägg till en recension
Ingår i förlagsserienBiblioteca Selecta (425) — 21 till Ingår iThe complete works of William Shakespeare : reprinted from the First Folio (volume 8 of 13) av William Shakespeare The Annotated Shakespeare: The Comedies, Histories, Sonnets and Other Poems, Tragedies and Romances Complete av William Shakespeare (indirekt) Shakespeares Dramatische Werke Dritter Band / Meyers Klassiker (Königsdramen) av William Shakespeare The Norton Shakespeare: Four-Volume Set av Stephen Greenblatt (indirekt) The Norton Shakespeare: Two Volume Set av William Shakespeare (indirekt) Har bearbetningenParodieras iHar ett svar iInspirerades avInspireradeStuderas iHar som supplementHar som kommentar till textenHar som instuderingsbokUppmärksammade listor
Drama.
Fiction.
HTML: Richard III belongs to Shakespeare's folio of King Richard plays, and is the longest of his plays after Hamlet. It is classified variously as a tragedy and a history, showing the reign of Richard III in an unflattering light. The play's length springs in part from its reference to the other Richard plays, with which Shakespeare assumed his audience would be familiar. These references and characters are often edited out to create an abridged version when the play is performed for modern audiences. .Inga biblioteksbeskrivningar kunde hittas. |
Pågående diskussionerIngen/ingaPopulära omslag
Google Books — Laddar... GenrerMelvil Decimal System (DDC)822.33Literature English & Old English literatures English drama Elizabethan 1558-1625 Shakespeare, William 1564–1616Klassifikation enligt LCBetygMedelbetyg:
Är det här du?Penguin Australia2 utgåvor av den här boken publicerades av Penguin Australia. Utgåvor: 0140714839, 0141013036 Yale University PressEn utgåva av denna bok gavs ut av Yale University Press. Sourcebooks MediaFusionEn utgåva av denna bok gavs ut av Sourcebooks MediaFusion. |
Det börjar redan i första akten, med Richards tal om hur »the winter of discontent« har övergått i sommar tack vare hans brors uppstigande på tronen. Richard är dock långt ifrån nöjd därmed: han är puckelrygg och oskön, och bestämmer sig därför att vara en äkta skurk. Den goda föresatsen håller han sig sedan till, och sviker och bedrar allt och alla: bröder, brorsöner, hustrur, gamla vänner, små hundar, ja allt han kan komma över, tills han står där vid målet: kungakronan. Det värsta är dock kanske inte sveken i sig, utan att även de som ser igenom hans lögner ändå inte kan motstå hans locktoner: makt lockar. Makt må dock kunna vinnas med svek, men här kan den inte behållas med det, och så fort kronan är på hans hjässa bryter upproret ut, lett av en viss walesisk ädling av huset Tudor…
Richard III är naturligtvis en djupt politiserad pjäs: den handlar ju trots allt i slutändan om den kung drottning Elisabets förfader gjort uppror mot, och då var det ju inte gärna möjligt att skriva honom som annat än skurk (att det material han baserade pjäsen på också var fientligt mot Richard hjälpte knappast) – men vilken skurk! han övertalar en kvinna som tidigare ville se honom död för att han varit inblandad i morden på hennes far och make att istället gifta sig med honom, han använder ordskämt, vränger ord, och är fullständigt magnifik. Kontrasten mot Richard II är slående: även där förekommer uppror, men trots att även det är lyckosamt fördöms det å det strängaste.
Nu är det inte bara på grund av huvudpersonen som Richard III ännu är spelbar: även strukturen är stark. Fokus ligger helt på Richards blodiga väg mot tronen och hans hastiga fall från den, och den binds även samman av de profetiska förbannelser som utslungas vid ett tidigt stadium, samt av de spöken som dyker upp på Bosworth Field för att sätta sig upp mot Richard, som för ett ögonblick överväger att fly men som visar sig vara en mot publiken ärlig skurk, och stupar där efter att ha utropat sitt behov av en häst.
Richard III är en moralitet om ondskans (o)förmåga. Huruvida man skall förfäras av dess korrumperande, oemotståndliga kraft eller glädjas åt dess obeständighet är upp till var och en. En bra pjäs är det dock oavsett.
----
Jag har nu, nästan tio år sedan sist, läst om Richard III. Det jag skrev om den förra gången (se ovan) gäller fortfarande, så jag tänkte bara lägga till ett par ytterligare noter.
Först, utifrån annan nylig läsning. Richard III är ju sista delen av första tetralogin, där Rosornas krig skall nå sitt blodiga crescendo och i princip alla kvarvarande ädlingar skall ställa sig tillsammans med de kvinnor var liv Rikard förmörkat och genom att exorcera honom till slut få slut på alla strider. Även om pjäsen inte anknyter alltför hårt till de tidigare så är det likafullt en fördel att ha med sig de alla svek som styckvis motiverar figurerna: drottning Margaret, Hastings, Rikard själv. Hans slaktarbana började ju inte här, och han var heller inte den som drog igång det kaos han utnyttjade.
Vilket för oss in mot min andra punkt: den politiska tolkningen. Rikard är ju likt få andra av Shakespeares figurer den onde tyrannen. Förvisso finns det andra män med makt och taskig moral, men ingen av dem står likt Rikard i centrum, inte ens i pjäserna med romerskt tema (och då är de långt ifrån lika skurkaktiga). Vill man säga något ogillande om samtida makthavare så är det alltså hit man i första hand vänder sig. Har Rikard tidigare fått klä ut sig i uniform och bikorn, eller brunt och armbindel får han väl idag bära illasittande kostym och ful peruk. Gott så, ty det remarkabla är ju inte att pjäsen skildrar en man som lyckas förblinda sina motparter, utan att han också lyckas få med sig publiken. När Rikard duperar Hastings, eller förför Anne, så förför han även oss. Ett litet antal personer – kvinnor – på scen, ser igenom honom tidigt och varnar, men förtrollningen sitter i länge. Den går först ur när hans ambitioner går ut över prinsarna i Towern (och inte ens då överges han av alla). Vilka är vår tids prinsar? ( )