"När Gregor Samsa vaknar upp en morgon är han förvandlad till en skalbagge. Men han tänker fortfarande som en människa.
Gregor Samsa arbetar som handelsresande och hans föräldrar och syster lever på hans lön. De blir oroliga över hur de nu ska klara sig.
Med avsky ser familjen på den äckliga skalbaggen. Den enda som tycker lite synd om Gregor är hans syster Greta som ger honom mat två gånger om dagen.
Hur ska det gå? Kan Gregor överleva?"

Det kan inte ha varit någon lätt morgon för familjen: efter att en längre stund stått utanför sonen och familjeförsörjarens rum för att förmå honom att öppna dörren, snart bisprungna av en utsänd från det handelsbolag där han arbetar, så hör de efter ett tag nyckeln vridas om, men ut kommer inte Gregor, utan ett gigantiskt, vidrigt kryp. Gregors efternamn är naturligtvis Samsa, och under natten som gått har han förvandlats till en hundstor skalbagge. Fortfarande i besittning av mänsklig intelligens är han ivrig att komma iväg för att börja jobba. Efter en sådan absurd, nästan komisk början där Gregor vägrat att inse hur förändrad hans tillvaro nu måste vara utvecklar det hela sig alltför snart till tragik: han jagas tillbaka in i sitt rum där han sedan tillbringar större delen av novellen, medan resten av familjen försöker hålla sig undan av äckel inför honom, utan att förstå (eller ännu värre: utan att ta hänsyn till) att han fortfarande är i besittning av mänskliga tankar och känslor, låt vara att han nu tycker bättre om halvruttna rester än brödbitar i mjölk och hellre befinner sig under möbler än i dem.

Det märkligaste i novellen är kanske att ingen finner det det minsta märkligt att Gregor nu är en insekt; man äcklas av den, men ifrågasätter inte att det »är« Gregor, ungefär som man inte ifrågasätter att en senildement, våldsam människa fortfarande »är« en älskad farfar som man har ansvar för, hur otrevligt det än må vara. Det största problemet med förvandlingen är faktiskt inte heller förlusten av Gregor, son och bror, utan den av herr Samsa, familjeförsörjare; man sörjer inte, man oroar sig, och som läsare släpper också snart förvåningen inför förvandlingen till förmån för förundran över deras förfärliga beteende.

Samtidigt blir Gregor mer och mer insektslik; börjar bokstavligen klättra på väggarna, kryper in under den kanapé som är den enda återstående möbeln i rummet, lika mycket av hänsyn som rädsla. Systern, som är den enda som går in i hans rum, visar tydligt hur äcklad hon känner sig. Trots att hon är den som först visar sig mest empatisk är det också till slut hon som driver fram Gregors undergång.

Eftersom jag läst på tyska är det säkert återigen flera nyanser som gått mig förbi, men ändå är det tydligt varför detta är en så omtyckt novell: medkänslan med Gregor, den helt igenom hållna masken inför absurditeten, skildringen av den känslokallhet som resten av familjen visar. Litteraturvetare med tycke för sådant kan troligen sitta i veckor och försöka pussla fram något som Gregors förvandling skall representera utan att lyckas, men för den vanlige läsaren räcker det med absurditeten och mänskligheten i skildringen. ( )