Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Harriet Vane's Oxford reunion is shadowed by a rash of bizarre pranks and malicious mischief that include beautifully worded death threats, burnt effigies and vicious poison-pen letters, and Harriet finds herself and Lord Peter Wimsey challenged by an elusive set of clues.
PhoenixFalls: A Civil Campaign is Lois McMaster Bujold's attempt to replicate Gaudy Night -- with an infusion of Georgette Heyer -- in her long-running Vorkosigan Saga.
littlegreycloud: A murder mystery, an academic setting, an unusual heroine, a knight in shining armour (although John McLeish is more believable than Lord Peter;): check, check, check and check. But most importantly: really good writing.
themulhern: "Death at the President's Lodging" is a more fun book about people running about an English college in the 1930s in the middle of the night.
Skall man verkligen kalla Gaudy night för en deckare? Förvisso finns det ett mysterium att lösa (denna gång för Harriet Vane istället för Lord Peter Wimsey), men är det verkligen det man läser den för? Är det inte för skildringen av Oxford, där mysteriet utspelar sig (närmare bestämt på det fiktiva Shrewsbury College, där Vane studerat) och för att se Harriet och Peter slutligen släppa garden för varandra?
Det hela börjar med att Harriet för första gången återvänder för titelns kamratfest, då en gammal väninna bjudit in henne. Förutom gamla medstudenter och hur de ändrats av tiden, samt gamla lärare och hur de inte gjort det, får hon med sig en ovälkommen påminnelse om hennes förflutna: en lapp med utklippta tidningsbokstäver som kallar henne mördare. Inget att göra: hon återvänder hem och lägger undan lappen och besvikelsen över hur de flesta av hennes vänner ändrats (vanligen av äktenskap). Men så ringer dekanus och ber om hennes hjälp, då fler personer har fått hotbrev, och någon har klottrat obsceniteter på väggar. Publicitet skulle kunna förstöra skolans rykte – det är fortfarande kontroversiellt med kvinnliga studenter. Kan Harriet komma och hjälpa till?
Det står snart klart att det är någon av lärarna, en tjänare eller en av de få studenter som låg kvar vid universitet när kamratfesten hölls – och de två senare grupperna blir alltmer otroliga. Fler incidenter kan bara med nöd och näppe undvikas. Vem kan vara ute efter att skada skolan, och varför?
Och vad skall Harriet göra med Peter? Nu har hon dessutom fått hans brorson halvt på halsen, lika aristokratisk men inte fullt lika taktfull, samt en massa exempel och varnande fingrar från omgivningen. Kan hon verkligen gifta sig och behålla någon form av frihet? Kanske skall hon ge upp författarkarriären och försöka återvända till akademin?
Nå, till slut ordnar det mesta sig, utan några allvarligare konsekvenser. Mysteriet är kanske inte mycket att hurra över (även om det är fullgott), men miljöskildringen och personerna är det. En mycket trevlig bok. ( )
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
The University is a Paradise. Rivers of Knowledge are there. Arts and Sciences flow from thence. Counsell Tables are Horti conclusi, (as it is said in the Canticles) Gardens that are walled in, and they are Fontes signati. Wells that are sealed up; bottomless depths of unsearchable Counsels there.
John Donne
Dedikation
Inledande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Harriet Vane sat at her writing-table and stared out into Mecklenburg Square.
[Introduction] I came to the wonderful detective novels of Dorothy L. Sayers in a way that would probably make that distinguished novelist spin in her grave.
[Author's Note] It would be idle to deny that the City and University of Oxford (in aeternum floreant) do actually exist, and contain a number of colleges and other buildings, some of which are mentioned by name in this book.
Citat
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
'The social principle seems to be,' suggested Miss Pyke, 'that we should die for our own fun and not other people's.' 'Of course I admit,' said Miss Barton, rather angrily, 'that murder must be prevented and murderers kept from doing further harm. But they ought not to be punished and they certainly ought not to be killed.' 'I suppose they ought to be kept in hospitals at vast expense, along with other unfit specimens,' said Miss Edwards. 'Speaking as a biologist, I must say I think public money might be better employed. What with the number of imbeciles and physical wrecks we allow to go about and propagate their species, we shall end by devitalising whole nations.' 'Miss Schuster-Slatt would advocate sterilisation,' said the Dean. 'They're trying it in Germany, I believe,' said Miss Edwards. 'Together,' said Miss Hillyard, 'with the relegation of woman to her proper place in the home.' 'But they execute people there quite a lot,' said Wimsey, 'so Miss Barton can't take over their organisation lock, stock and barrel.'
`Were you really being as cautious and exacting about it as you would be about writing a passage of fine prose?’ ‘That’s rather a difficult sort of comparison. One can’t, surely, deal with emotional excitements in that detached spirit’. ‘Isn’t the writing of good prose an emotional excitement?’ ‘Yes, of course it is. At least, when you get the thing dead right and know it’s dead right, there’s no excitement like it. It’s marvellous. It makes you feel like God on the Seventh Day – for a bit, anyhow.’ ‘Well, that’s what I mean. You expend the trouble and you don’t make any mistake – and then you experience the ecstasy. But if there’s any subject in which you’re content with the second-rate, then it isn’t really your subject.’
All the children seem to be coming out quite intelligent, thank goodness. It would have been such a bore to be the mother of morons, and it's an absolute toss-up, isn't it? If one could only invent them, like characters in books, it would be much more satisfactory to a well-regulated mind.
Detachment is a rare virtue, and very few people find it lovable, either in themselves or in others. If you ever find a person who likes you in spite of it--still more, because of it--that liking has very great value, because it is perfectly sincere, and because, with that person, you will never need to be anything but sincere yourself.
...never again would she mistake the will to feel for the feeling itself.
All women are sensitive to male criticism. Men are not sensitive to female criticism. They despise the critics.
"The trouble is," said the Librarian, "that everybody sneers at restrictions and demands freedom, till something annoying happens; then they demand angrily what has become of the discipline."
She resented the way in which he walked in and out of her mind as if it was his own flat.
"Lord, teach us to take our hearts and look them in the face, however difficult it may be."
...there is only one kind of wisdom that has any social value, and that is the knowledge of one's own limitations.
'The only ethical principle which has made science possible is that the truth shall be told all the time. If we do not penalize false statements made in error, we open up the way for false statements by intention. And a false statement of fact, made deliberately, is the most serious crime a scientist can commit.'
She went to bed thinking more about another person than about herself. This goes to prove that even minor poetry may have its practical uses.
The young were always theoretical; only the middle-aged could realize the deadliness of principles. To subdue one's self to one's own ends might be dangerous, but to subdue one's self to other people's ends was dust and ashes.
"Placetne, magistra?" "Placet."
"Miss Lydgate's `History of Prosody' was marked PRESS with her own hands this morning. I fled with it and seized on a student to take it down to the printers. I'm almost positive I heard a faint voice crying from the window about a footnote on page 97 -- but I pretended not to hear."
There's something hypnotic about the word tea. I am asking you to enjoy the beauties of the English countryside, to tell me your adventures and hear mine, to plan a campaign involving the comfort and reputation of two hundred people, to honour me with your sole presence and bestow upon me the illusion of Paradise--and I speak as though the pre-eminent object of all desire were a pot of boiled water and a plateful of synthetic pastries in Ye Old Worlde Tudor Tea Shoppe.
Harriet agreed that intellectual women should marry and reproduce their kind; but she pointed out the English husband had something to say in the matter and that, very often, he did not care for an intellectual wife.
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
He primly settled his white bands and went upon his walk unheeded; and no hand plucked his velvet sleeve.
[Introduction] But for the balm that reassures one about surviving the vicissitudes of life, one could do not better than to anchor onto a Lord Peter Wimsey.
[Author's Note] For, however realistic the background, the novelist's only native country is Cloud-Cuckooland, where they do but jest, poison in jest: no offence in the world.
Hänvisningar till detta verk hos externa resurser.
Wikipedia på engelska
Ingen/inga
▾Bokbeskrivningar
Harriet Vane's Oxford reunion is shadowed by a rash of bizarre pranks and malicious mischief that include beautifully worded death threats, burnt effigies and vicious poison-pen letters, and Harriet finds herself and Lord Peter Wimsey challenged by an elusive set of clues.
Google Books — Laddar...
(4.31)
2
Det hela börjar med att Harriet för första gången återvänder för titelns kamratfest, då en gammal väninna bjudit in henne. Förutom gamla medstudenter och hur de ändrats av tiden, samt gamla lärare och hur de inte gjort det, får hon med sig en ovälkommen påminnelse om hennes förflutna: en lapp med utklippta tidningsbokstäver som kallar henne mördare. Inget att göra: hon återvänder hem och lägger undan lappen och besvikelsen över hur de flesta av hennes vänner ändrats (vanligen av äktenskap). Men så ringer dekanus och ber om hennes hjälp, då fler personer har fått hotbrev, och någon har klottrat obsceniteter på väggar. Publicitet skulle kunna förstöra skolans rykte – det är fortfarande kontroversiellt med kvinnliga studenter. Kan Harriet komma och hjälpa till?
Det står snart klart att det är någon av lärarna, en tjänare eller en av de få studenter som låg kvar vid universitet när kamratfesten hölls – och de två senare grupperna blir alltmer otroliga. Fler incidenter kan bara med nöd och näppe undvikas. Vem kan vara ute efter att skada skolan, och varför?
Och vad skall Harriet göra med Peter? Nu har hon dessutom fått hans brorson halvt på halsen, lika aristokratisk men inte fullt lika taktfull, samt en massa exempel och varnande fingrar från omgivningen. Kan hon verkligen gifta sig och behålla någon form av frihet? Kanske skall hon ge upp författarkarriären och försöka återvända till akademin?
Nå, till slut ordnar det mesta sig, utan några allvarligare konsekvenser. Mysteriet är kanske inte mycket att hurra över (även om det är fullgott), men miljöskildringen och personerna är det. En mycket trevlig bok. (