Nesser är skarp som vanligt. Bokens början som en "vanlig" roman där man verkligen får lära känna huvudpersonerna i familjen Hermansson. Personporträtten är riktigt bra. Jag gillar också den sävliga stilen som sakta trevar sig in mot mysteriets kärna och lösning. Nesser har också en härlig humor. Hade nog förväntat mig lite mer av slutet men det är en stark 3:a eller svag 4:a. ( )

Nessers första bok om Barbarotti.
En kriminalroman som börjar som något annat. Ett släktdrama, kanske. Och det blir intressant. Nessers förmåga att ge karaktärerna liv är mycket medryckande. Språket blir lätt och underhållande, levande - långtifrån den platta prosan som man ser i många andra "polisdeckare".
Själv är jag igen Nesserveteran, jag har inte följt van Veeterens öden och äventyr och vet inte om det är typiskt eller ovanligt för denne författare att ge så grundlig bakgrund till de brott som kommer att utredas. Men jag tycker det känns - sympatiskt. Det är så ofta man direkt kastas in i en handling med förstameningar som "Kniven skar in mellan revbenen..." eller "Dr Blooms sista tanke var att han aldrig trodde det skulle göra så ont att bli träffad av en kula i magen."
Att saktmodigt som Nesser närma sig mysteriet blir bara en njutning då författaren har så roligt med språk och intrig som han har i "Människa utan hund".

Fast slutet blev lite av en....pysning. ( )

Nesser gör mig alltid förvirrad. Karln är utmärkt i tv, har utmärkta rekommendationer (Robertson Davies, Robert Musil etc) men jag kan aldrig känna någon närhet till hans historier som helhet. Det första 80 sidorna i Människa utan hund är excellenta, en viss likhet med Norén har nämts och det stämmer, samma förtätade stämning av att någonting kommer explodera snart. Tyvärr följer drygt 400 sidor av ordinär kriminalroman som drar ner betyget ordentligt. Boken är alldeles för lång och hade tjänat ordentligt på att redigeras hårt för att behålla samma nerv som i inledningen. Trots allt suger berättelsen tag i en och det är svårt att hålla sig från att sträckläsa boken vilket gör att den trots allt får en trea i betyg. ( )

Håkan Nessers första bok om Barbarotti är något helt annat än Van Veeteren. Här känns det som att han tar skrivandet mindre på allvar och mer med en klackspark. Jag tror verkligen att han hade roligt när han skrev den! Personporträtten är mycket ingående och först en bra bit in i boken sätter själva mysteriet igång. Människa utan hund är väldigt välskriven och en klass högre än de flesta svenska deckare. Minus för lite väl knäppa namn som Fläskbergsson (har jag lite svårt att ta på allvar) och slutet som var lite av en besvikelse. Jag fick en "var det inte mer än så" - känsla.

Men på det stora hela är boken en väldigt annorlunda och speciell deckare som inte liknar något annat! ( )