Historien om Isak, den strävsamme nybyggaren utan bakgrund är njutbar läsning. Språket flyter lätt, och tonen är lite på avstånf begrundande, tycker jag. Jag har aldrig stött på Hamsuns sätt att skriva förr, även om det bara är små små skillnader från gängse historieskrivare. I moderna termer kan man nästan beskriva historien som en dokusåpa, slog det mig när jag läste. Händelserna följer på varandra, slag i slag, till synes utan något högre syfte än att skapa en berättelse. Men akta dig, du kan bli bedragen...
Men VAD berättar han då? Hela romanen är en propagandaskrift som glorifierar de starke män (ja, MÄN) som väljer att bryta jord och arbete hårt. Dem skall det gå väl. Viljelösa, lata lycksökare göra sig icke besvär. Samer (lappar som Hamsun säger) är ett ljusskyggt, lömskt folk, som tar varje tillfälle som bjuds att lura till sig godsaker. Och skall författaren beskriva någon som ser ful ut eller gör en grimasch, ja, då är han "spansk".

Det blir fascinerande att läsa någon så uttrycker sig så oförblommat rasistiskt.
Vid en första anblick kanske man tycker att denna roman kan jämföras med "Utvandrarsviten". Men egentligen inte alls, tycker jag. Jag anser att de berättar diametralt motsatta historier snarare än parallella. Jag tror det blir tydligt nog, utan att "veta" något om Hamsun respeltive Mobergs världsåskådningar.
Hamsuns rasistiska undertoner, och den propagandistiska monologen i sista kapitlet om bonden Isaks förträfflighet gör mig lite illamående. ( )