Beowulf (utgåvan 1963)

Danerna är hemsökta av monstret Grendel, Kains avkomma, och den unge hjälten Beowulf anländer från geaterna (vilka brukar identifieras med götarna, vilket föranlett en del infekterade debatter när folk velat läsa verket som historia) för att hjälpa kung Hrothgar. Eftersom han är en riktig karlakarl så lyckas han besegra Grendel och slita armen av honom. Ordningen är därmed dock inte återställd, för nu dyker Grendels morsa upp och vill ha hämnd, så Beowulf måste besegra även henne. Sedan kan han återvända hem, lastad med gåvor, och blir i sinom tid kung över geaterna. Så en dag vaknar en drake, och den åldrige Beowulf måste åter omgjorda sina länder och bege sig ut på monsterjakt. Draken dräps, men hjälten faller, och dikten slutar med geaternas veklagan och känsla av förestående undergång: nu finns ingen längre som kan vara deras sköld mot de allt starkare svearna.

Det är alltså lätt att se varför verket varit populärt bland akademiker med drömmar om ett ärohöljt förflutet: dels är det naturligtvis alltid positivt med berättelser där dansken framstår som förvekligad och i behov av svenska hjältar, dels passade det perfekt för en uppsvensk historieskrivning om de stolta svearna som underkuvade närliggande folk och gav en lång historisk kontinuitet åt det svenska riket.

Nu är ju dock Beowulf betydligt mer av en sägen än en historisk roman: träskmonster och drakar är betydligt viktigare komponenter än vildsinta svear, som mest tycks finnas med för att man skall få skildra vad som sker med ett försvagat folk: plundring, mordbrand, våldtäkt, slaveri. Överhuvudtaget är det som ofta i epos fråga om att framställa en kultur: vad är korrekt att göra när man kommer som främling till ett hov? Hur skall en god kung bete sig? Hur begraver man en stor kung? Vad är viktigast, sorg eller handling?

Litterärt är den starkaste känslan elegisk och ödesmättad: det är ofta man får en starkt känsla att även om sakerna är i ordning nu, så väntar kaoset runt hörnet; förräderi och överfall är vanligare än fredsvilja och vänskap, vilket gör dessa så mycket värdefullare. Språket är i stort sett begripligt (även om Heaney nyttjar en del dialektala ord), och inte heller strukturen bör ge några större problem: det finns ett par kortare utvikningar, men för det mesta är det rättframt hållet.

Beowulf har förvisso missbrukats av storsvenska historieforskare (och brukats av folk med större intresse av mentalitet än händelser), men det är och förblir en väl sammanhållen historia, visserligen våldsam och fantastisk, men knappast värre på dessa punkter än epos som Iliaden eller Aeneiden. Läsning kan tvivelslöst rekommenderas. ( )

En bitvis tungläst text med många ålderdomliga ord. Men samtidigt intressant. ( )