En härlig och kreativ bok som fick mig att skratta flera gånger. Lite gammaldags här och där (hembiträde, negerkung), och lite förutsägbar ochså -- historierna ryms tydligt i en genre -- men överraskande gullig ändå. Vad jag tyckte mest om är hela den barnutopiska idén, nämligen att Pippi gör precis som hon vill, och att det inte slutar med att tanterna i staden civiliserar henne. Hon förblir fri, utan inblandning utifrån. Visst innebär detta ett brist på karaktärsutväcklingen, men man läser ju inte Pippi Långstrump för att se om hon blir annorlunda eller t.om. almindelig (the horror, the horror).

Det blev lite minuspoäng pga Tommy och Annika, världens tråkigaste barn. ( )

Pippi Långstrump, världens mest älskvärda anarkist, driver medelst armstyrka, lekfullhet och upp-och-nervänd logik alla vuxna i sin omgivning till vansinne: poliser leker hon kull med, inbrottstjuvar dansar hon schottis med och skolfröknar får hon att ge upp allt hopp. Ljuger gör hon så tungan borde bli svart i mun, och inte uppför hon sig när hon skall på kaffebjudning. Ibland är det pajaserier för deras egen skull, men ibland verkar ifrågasättandet berättigat: är det verkligen en god idé att sätta Pippi på barnhem när hon verkar klara sig så bra själv?

Fast samtidigt finns ju sorgen där, under alltsammans: än så länge vet vi ju inte att Pippi faktiskt talar sanning när hon pratar om sin fader negerkungen, och även om hon verkligen lever oftast lever upp till orden om att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll så kan man inte se om hon har andra vänner än Tommy och Annika, eller om dessa i sin tur har andra vänner – fast med en vän som Pippi …

I vilket fall är den fortfarande rolig nog att få en att skratta, och smart nog att få en att undra över hur världen är skapt, och förtjänar väl sin plats som den främsta exponenten för den högklassiga svenska barnboken. ( )