Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
No poem in German literature is so well known and studied in Germany and Europe as the 800-year-old Das Nibelungenlied. In the English-speaking world, however, the poem has remained little known, languishing without an adequate translation. This wonderful new translation by eminent translator Burton Raffel brings the epic poem to life in English for the first time, rendering it in verse that does full justice to the original High Middle German. His translation underscores the formal aspects of the poem and preserves its haunting beauty. Often called the German lliad, Das Nibelungenlied is a heroic epic both national in character and sweeping in scope. The poem moves inexorably from romance through tragedy to holocaust. It portrays the existential struggles and downfall of an entire people, the Burgundians, in a military conflict with the Huns and their king. In his foreword to the book, Michael Dirda observes that the story "could be easily updated to describe the downfall of a Mafia crime family, something like The Godfather, with swords." The tremendous appeal of Das Nibelungenlied throughout the nineteenth and twentieth centuries is reflected in such works as Richard Wagner's opera tetralogy Der Ring des Nibelungen, Fritz Lang's two-part film Die Nibelungen, and, more recently, J. R. R. Tolkien's The Lord of the Rings.… (mer)
andejons: Much of the story of Nibelungenlied is also told in the poetic Edda, but in considerably shorter form but with some extra material. There are also many points that differ.
Det är märkligt hur ironisk historien an vara ibland: just när renässanshumanisterna reste runt bland avlägsna kloster och räddade gamla antika skrifter gick samtidigt medeltida berättelser förlorade. Nibelungensången, som bevarats i fler manuskript än någon annan medeltida text, var således bortglömd fram till 1755. Under romantikens medeltidsvurm och framväxande tyska nationalism kom den att bli omåttligt beundrad och betraktad som tyskt nationalepos.
Nutida läsare kan ha stött på historien i många former; samma sagostoff finns återgivit i Den poetiska eddan liksom i andra bearbetningar; mest känd är väl Wagners Der Ring des Nibelungens, som dock främst bygger på den nordiska versionen. I huvuddrag går dock det hela ut på att den unge Sigfrid reser till burgundernas land för att söka kung Gunthers syster Krimhildes hand, och till blir lovad att få henne om han hjälper Gunther att i sin tur få den manhaftiga Brynhildes, och medelst en osynlighetskåpa lyckas detta. Vid ett senare gräl mellan Krimhilde och Brynhilde avslöjas det hela, och Brynhilde får riddaren Hagen att mörda Sigfrid. Krimhilde går in i djup sorg. Någon tid senare gifter hon om sig med Etzel (d.v.s. hunnern Attila), och lockar sina anförvanter till hans rike för att kunna hämnas på Hagen. Dock ställer sig alla hennes släktingar på Hagens sida, och det hela slutar med ett blodbad.
Ungefär samma förlopp finns både i Eddans version och i Nibelungensången, men med en del tydliga skillnader. Vill man ha något som åtminstone ser ut som kommandes ur hedna värld så är Poetiska eddans version klart att föredra, då den inte lägger en massa kraft på att beskriva höviskt bytande av kläder eller kyrkobesök; men om man anser det önskvärt med psykologisk realism och konsekvens är Nibelungensången bättre: här finns inga trolldrycker (i Eddan finns inte mindre än två sådana, och det är väl strängt taget två för mycket), och även om motivet bakom berättelsens stora vändpunkt, Hagens mord på Sigfrid, verkar lite väl löst så är det, förutom Sigfrids märkliga val att mucka gräl när han först kommit till burgunderna, egentligen enda gången man undrar vad tusan flugit i personerna, i alla fall om man kan bortse från sådana riddarromanens märkligheter som förmågan att vara förälskad i någon man aldrig sett.
Berättelsen är skriven på en mycket taktfast form av rimmad vers, ordnad i sånger med fyrradiga verser, nödrimmade AABB, där fjärde raden är något längre och ofta används för att kommentera förloppet: det trummas ofta in hur många ungmör skulle få sörja för olika beslut; någon gång kommer också mer allmänt pessimistiskt klarsynta betraktelser in, som i vers 246, efter ett krig mot saxare och daner:
Sina fränder sporde Gunther då till sist, hur många av hans kämpar som livet hade mist. Sexti män i striden han förlorat blott. Förgätna snart de blev, som i allan tid var hjältars lott.
Själva historien har en del rätt märkliga inslag, som hur Brynhilde hänger upp Gunther med ett skärp på väggen under bröllopsnatten varför han nästa natt måste be om Sigfrids hjälp, en hel del tråkiga inslag om hovliv och dräkttillverkning, men när man når andra halvan och burgundernas färd mot Etzels land är det riktigt bra: många förebud om hur allt kommer gå åt helvete, och en pessimistisk men orubblig Hagen som leder vägen dit. Väl hos Etzel provocerar snart Krimhild fram stridigheter, och då urartar de hela till ett bisarrt blodbad där burgunderna tar kål på allt och alla, innan till slut Didrik av Berns (densamme som Teoderik den store) goter till sist går in i striden och kan få bukt med dem, till priset av sitt eget liv. Filosofin verkar vara att antingen är man en hjälte, eller så är man till för att färga hjältars svärd och dräkter röda. ( )
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
In old tales they tell us many wonders of heroes and of high courage, of glad feasting, of weeping and of mourning; and herein ye shall read of the marvellous deeds and of the strife of brave men. (Armour trans.) We have been told in ancient tales many marvels of famous heroes, of mighty toil, joys, and high festivities, of weeping and wailing, and the fighting of bold warriors - of such things you can now hear wonders unending! (Hatto trans.)
Citat
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
This is the fall of the Nibelungs. (Armour trans.) The story ends here: such was the Nibelungs' Last Stand. (Hatto trans.)
No poem in German literature is so well known and studied in Germany and Europe as the 800-year-old Das Nibelungenlied. In the English-speaking world, however, the poem has remained little known, languishing without an adequate translation. This wonderful new translation by eminent translator Burton Raffel brings the epic poem to life in English for the first time, rendering it in verse that does full justice to the original High Middle German. His translation underscores the formal aspects of the poem and preserves its haunting beauty. Often called the German lliad, Das Nibelungenlied is a heroic epic both national in character and sweeping in scope. The poem moves inexorably from romance through tragedy to holocaust. It portrays the existential struggles and downfall of an entire people, the Burgundians, in a military conflict with the Huns and their king. In his foreword to the book, Michael Dirda observes that the story "could be easily updated to describe the downfall of a Mafia crime family, something like The Godfather, with swords." The tremendous appeal of Das Nibelungenlied throughout the nineteenth and twentieth centuries is reflected in such works as Richard Wagner's opera tetralogy Der Ring des Nibelungen, Fritz Lang's two-part film Die Nibelungen, and, more recently, J. R. R. Tolkien's The Lord of the Rings.
Nutida läsare kan ha stött på historien i många former; samma sagostoff finns återgivit i Den poetiska eddan liksom i andra bearbetningar; mest känd är väl Wagners Der Ring des Nibelungens, som dock främst bygger på den nordiska versionen. I huvuddrag går dock det hela ut på att den unge Sigfrid reser till burgundernas land för att söka kung Gunthers syster Krimhildes hand, och till blir lovad att få henne om han hjälper Gunther att i sin tur få den manhaftiga Brynhildes, och medelst en osynlighetskåpa lyckas detta. Vid ett senare gräl mellan Krimhilde och Brynhilde avslöjas det hela, och Brynhilde får riddaren Hagen att mörda Sigfrid. Krimhilde går in i djup sorg. Någon tid senare gifter hon om sig med Etzel (d.v.s. hunnern Attila), och lockar sina anförvanter till hans rike för att kunna hämnas på Hagen. Dock ställer sig alla hennes släktingar på Hagens sida, och det hela slutar med ett blodbad.
Ungefär samma förlopp finns både i Eddans version och i Nibelungensången, men med en del tydliga skillnader. Vill man ha något som åtminstone ser ut som kommandes ur hedna värld så är Poetiska eddans version klart att föredra, då den inte lägger en massa kraft på att beskriva höviskt bytande av kläder eller kyrkobesök; men om man anser det önskvärt med psykologisk realism och konsekvens är Nibelungensången bättre: här finns inga trolldrycker (i Eddan finns inte mindre än två sådana, och det är väl strängt taget två för mycket), och även om motivet bakom berättelsens stora vändpunkt, Hagens mord på Sigfrid, verkar lite väl löst så är det, förutom Sigfrids märkliga val att mucka gräl när han först kommit till burgunderna, egentligen enda gången man undrar vad tusan flugit i personerna, i alla fall om man kan bortse från sådana riddarromanens märkligheter som förmågan att vara förälskad i någon man aldrig sett.
Berättelsen är skriven på en mycket taktfast form av rimmad vers, ordnad i sånger med fyrradiga verser, nödrimmade AABB, där fjärde raden är något längre och ofta används för att kommentera förloppet: det trummas ofta in hur många ungmör skulle få sörja för olika beslut; någon gång kommer också mer allmänt pessimistiskt klarsynta betraktelser in, som i vers 246, efter ett krig mot saxare och daner:
Sina fränder sporde Gunther då till sist,
hur många av hans kämpar som livet hade mist.
Sexti män i striden han förlorat blott.
Förgätna snart de blev, som i allan tid var hjältars lott.
Själva historien har en del rätt märkliga inslag, som hur Brynhilde hänger upp Gunther med ett skärp på väggen under bröllopsnatten varför han nästa natt måste be om Sigfrids hjälp, en hel del tråkiga inslag om hovliv och dräkttillverkning, men när man når andra halvan och burgundernas färd mot Etzels land är det riktigt bra: många förebud om hur allt kommer gå åt helvete, och en pessimistisk men orubblig Hagen som leder vägen dit. Väl hos Etzel provocerar snart Krimhild fram stridigheter, och då urartar de hela till ett bisarrt blodbad där burgunderna tar kål på allt och alla, innan till slut Didrik av Berns (densamme som Teoderik den store) goter till sist går in i striden och kan få bukt med dem, till priset av sitt eget liv. Filosofin verkar vara att antingen är man en hjälte, eller så är man till för att färga hjältars svärd och dräkter röda. ( )