Om namnen varit annorlunda, och vissa smärre meningar uteslutna, hade man fortfarande sisådär hundra sidor in i Kreutzersonaten nästan kunnat tro att författaren är en slags förvrängd August Strindberg, inte Leo Tolstoj. Eller, ja, nåja: språket är förvisso inte lika ekvilibristisk, och premisserna är ibland rakt motsatta Strindbergs, men slutsatserna kan likfullt kännas välbekanta.

Boken är i stort sett en enda lång monolog, framförd av en Pozdnysjev till ett berättarjag ombord på ett tåg någonstans i Ryssland. Redan från början framgår det att Pozdnysjev mördat sin hustru, och nu försöker han redogöra för varför, med en sorts nihilistisk kristendom som leder till ett fullständigt äckel inför den adliga världens sexualmoral: män går först till horor, och gifter sig sedan med kvinnor som lärt sig att inte bete sig stort bättre själva; hela systemet med baler och tillställningar, kvinnliga utstyrslar och frisyrer är ett enda koppleri. Människosläktet syfte är att lära sig kyskhet och sedan gå under.

Det är en djupt misantropisk människa som får orera; dock en med en originell blick där kvinnans underordning sägs vara orsaken till mycket av eländet. Hon skulle inte tvingas söka styra mannen genom de få medel hon har, och de båda skulle inte tvingas in i äktenskap drivna helt av lust. Man sitter där och nickar med i resonemanget i ena stunden bara för att nästa haja till och börja tycka att det är vansinne.

Sedan, efter dryga femtio sidors underlig filosofi, kommer den faktiska bakgrunden: ett äktenskap som nästan direkt började med gräl, följt av försoning. En allt starkare svartsjuka, och så till slut olyckan. Det är effektivt skildrat, men efter den originella inledningen så blir det lite väl konventionellt. ( )