Problemet Agatha Christie stil är genremedvetenhet: man vet redan från början att någon skall dö och att det är dags att söka efter personer som absolut inte kan misstänkas. Därför är det skönt med böcker som denna; här måste man vänta ett antal kapitel innan Lord Peter Wimsey instämmer i det läsaren redan vetat sedan lång tid tillbaka: någon har inte respekterat friden över General Fentimans döda kropp.

Annars såg det hela tämligen normalt ut: äldre general dör av hjärtproblem inne på sin klubb. Att det var på stilleståndsdagen var väl inte speciellt konstigt, däremot kanske att han tydligen kunnat sitta i sin fåtölj död ett par timmar utan att någon upptäckte det. Snart kom dock en annan viktig fråga upp: hans syster hade tydligen dött samma dag och lämnat efter sig en förmögenhet, men med lätt excentriska villkor. Antingen skulle generalen (det vill säga reellt hans sonsöner) få allt, eller också hennes sällskapsdam. Och det hela berodde på exakt när generalen avled.

En lång och vändningsfull utredning senare kan i alla fall Lord Peter se tillbaka på ett fall där han åstadkommit ytterligare ett par pinsamma incidenter, men till slut sett till att rättvisa skipats. Det är inte Agatha Christie, det är mycket bättre. ( )