Historier där kvinnor klär ut sig till män är tämligen vanliga; Shakespeare i synnerhet älskar idén, men även annars är det inte ovanligt – till skillnad från det omvända, och när så sker är det vanligen komiska episoder, dessutom inte sällan med stora starka karlar i rollen (så har såväl Tor som Akillevs klätt sig i kvinnokläder). Nåväl, här är det likafullt en kvinna i gosskläder; likväl är detta bara inledningen på These old shades: den unga Léonie har nämligen passerat som pojke i snart sju år när hon en dag springer in i Justin Alastair, hertig av Avon, som genast ser igenom förklädnaden och kanske något mer och löftesrikt.

Denne hertig Alastair är långt från Guds bästa barn; hans smeknamn Satanas har han fått för omoral i lika grad som omöjlighet att tas med, och Léonie tycks öppna möjligheter att reglera en gammal skuld som fått stå alltför länge. Med tiden får han dock även helt andra skäl att gå vidare med sina planer, skäl som inte bara har med sin egen hämndlystnad att göra.

Tyvärr är jag inte lika förtjust som efter tidigare Heyer-böcker: det är inget fel på Léonie som impertinent och livlig hjältinna, men mycket i upplägget andas en människosyn som kanske var OK när handlingen utspelas men knappast idag, eller ens när boken skrevs, en tro på att blodet kommer ge sig till känna oavsett omständigheterna. Hertigen är också en något för överlägsen person, vilket gör att slutet bara blir än mer väntat (om någon väntar sig annat än bröllopsklockor så är det dags att syna insidan av skallen). Boken är inte oäven, men knappast lika bra som jag hoppades. ( )