När Karen Blixen efter många år till slut fick uppge sin kaffeplantage i närheten av Nairobi, beskriven i Den afrikanska farmen, var det med sorg i hjärtat; sorgen över att behöva lämna den plats där hon planerat att bo och verka återstoden av hennes levnads dagar. Förvisso var det inte ett rikt liv rent pekuniärt – det fanns förvisso goda år, men de lager som då kunde fyllas räckte inte till under de svåra –, men det var ett liv som passade henne, i det afrikanska landskapet, omgiven av människor hon trivdes med.

Mest behandlar boken livet på farmen, de människor som befolkade den – »squatters« av kikuyufolket, som arbetade på farmen och därmed förutom lön också fick rätten att leva på den, en indisk smed, en somalisk uppsyningsman – och de som bodde i dess närhet – andra europeiska jordägare, masajer och missionärer, samt de både vilda och tama och djur som rörde sig på dess område. Även om många av beskrivningarna är ohöljt rasistiska så är det ändå av relativt mild sort: olika folk är olika, det går inte göra mycket år det, »rasblandning« är oönskvärt, men kikuyer eller somalier är inte nödvändigtvis dummare eller mindre värda än danskar och engelsmän, även om de senare försöker inpränta sina tänkesätt i afrikanerna i görligaste mån.

Den stora behållningen är dock skildringen av Afrika, i så romantisk version som tänkas kan: vita män far på safari för att nedlägga storvilt, men om sådant har minskat i antal så har ingen ännu märkt det, än lever mycket av ursprungsbefolkningens seder kvar, och än är det långt kvar till det kaos som uppstod när de av kolonialmakterna undertryckta motsättningarna exploderade. Visst finns det vissa oroande tecken på att det gamla Afrika är hotat, men det höjer snarast förtjusningen över att rida upp i bergen och spana efter lejon. Uppskattas görs också bokens hoppande mellan stora tankar om liv och död och små komiska incidenter, som när en svensk anatomiprofessor vill skjuta tusentals apor och efter Blixens ingripande får sin kvot höjd från fyra till sex.

Den afrikanska farmen är inte en problemfri bok, men det är en bok som man långa stunder kan vila i och glömma sin omgivning för ett solvarmt land som knappast längre finns. ( )