Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Xenophon (430-354 f.Kr.), atensk militär och författare (och en av Sokrates lärjungar), kom från en relativt välbärgad och aristokratisk familj. Han deltog 401 f.Kr. i det fälttåg som den persiske prinsen Kyros ledde mot sin bror, storkonungen Artaxerxes II. Sedan den grekiska legohärens anförare mördats ledde Xenophon skickligt de grekiska soldaternas strapatsrika reträtt från Babylonien genom Armenien och Mindre Asien till Svarta havets sydkust, där det fanns grekiska kolonier så att de kunde återvända till hemlandet. Det är härifrån den litterära frasen Thalatta, thalatta! (Havet, havet!) stammar, från när de grekiska soldaterna först fick syn på havet framför sig. Anabasis lär vara en av de första självbiografierna. Medryckande, klart och med en mängd geografiska och etnografiska detaljer skildrar Xenophon återmarschen i sitt bästa och mest kända verk. Anabasis presenteras nu i sin första fullständige svenska översättning av Ingemar Lagerström och med ett nyskrivet förord av Jesper Högström. [Publit]… (mer)
WhitmelB: This is a modern writer's version of the long trek and is interesting from that angle. This is Michael Curtis Ford's first book. He has since written "Gods and Legions" about ancient Rome which might also interest readers.
Kyros den yngre kan idag all rätt anses vara en nästintill bortglömd person, en pretendent till den persiska tronen, en yngre son som misslyckades i sitt uppror, en historiens fotnot: i sin satrapi i mindre Asien samlade han trupper, marscherade mot tvåflodslandet och dödades i ett slag mot sin bror Artaxerxes, i en historia som utspelats såväl före som efter, om än med andra aktörer och annan scenografi. Bland hans trupper fanns dock tiotusen grekiska legoknektar, lätta att få tag i efter det nyligen slutna peloponnesiska kriget, och bland dessa fanns en ung man av god härkomst. Man kan fundera på om seden att unga män med stadgad förmögenhet följde med vandrande härar är att föredra framför att de dricker dyr alkohol på semesterorter, men i detta fall ledde det i varje fall till en långlivad klassiker.
Ty den unge mannen var inte bara militärt intresserad, utan hade även filosofiska och litterära intressen; Xenofon var lärjunge till Sokrates, och den främsta källan vid sidan av Platon till dennes liv och filosofi. När Kyros dött fann sig den grekiska delen av hären i besittning av valplatsen men utan någon att göra till kung; de bestämde sig till slut att försöka ta sig hem. Efter svek från perserna så mördades även deras befälhavare. Nu var läget sannerligen prekärt: utan högre befäl, utan allierade, utan vägvisare, långt inne i fiendeland, i besittning endast av sig själva. Då stod unge Xenofon fram och erbjöd sig ta befälet och föra dem hem. Vägen gick över Armenien och Trebizund, kantad av fientliga stammar och berg; den gick över pass besatta av fiender, genom snö och kyla, över floder och trakter utan mat: det är inte förvånande att man kan känna samma glädje som grekerna när de passerade ett pass och framför sig såg den riktiga vägen hem öppna sig, och tog upp ropet: »Thalatta, thalatta!«, »havet, havet!«
Den färd som skildrats i Anabasis, ett verk som studenter av grekiska fått börja med genom århundradena till följda av dess raka språk och rättframma ämne, tog dock inte slut där i Kolchis, och inte heller känslan av en okänd värld följd med faror: istället tillkom snarast komplikationerna av att även orientera sig i den grekiska politiken och bland interna förrädare. Innan hären till slut kunde få nytt befäl skulle den skeppas västerut, den skulle stöta på stammar i Bithynien, råka på spartanska militärer med egen syn på hur den skulle hanteras, och en trakisk furste med önskan att ta dem i sin tjänst. Xenofon måste försvara sig för baktalare, folk som vill splittra gruppen längs de grekiska stammarna och allmänna orosmakare och dessutom få fram utebliven sold .
Xenofon (eller, som de grafiska designer som satt klorna i omslaget vill stava hans namn, »Chsnoreon«, medan de vill kalla verket »Lnlblsis«; varför envisas folk att tro att de grekiska bokstäverna skall motsvaras av de med mest liknande form?) framställer sig själv som en ärlig och samvetsgrann härförare. Största delen av färden delas befälet med spartanen Cheirísophos, som trots visst gnabb dememellan han tycks ha kommit väl överens med. Cheirísophos gav nödig militär erfarenhet till ledarskapet, och tycks haha varit den som stod för övergripande strategi, då Xenofon tycks fått inta klar underordnad ställning. Han förefaller dock ha haft god insikt i soldatkynnet: vid ett tillfälle när en soldat klagade på att behöva släpa på en sköld medan Xenofon satt till häst hoppade han av hästen, tog skölden och satte själv fart: resten av soldatesken tog då rappt från honom skölden och gav klagaren kompanismörj. Sådan insikt var troligen nyttig under pasager över frusna pass, när det gällde att försöka få med sig halvt sönderfrusna soldater till värmen i lägret.
Stilen ger inte mycket sken av utsmyckning, utöver sådant som är att vänta av historiska verk från tiden: när Xenofon återger tal är det dock oftast sådana han själv skall ha hållit, och de tycks ha varit flera. Legohären tycks ha varit en halvdemokratisk institution, och hans ledarskap bygger mycket på att han kunde få stöd från alla soldater vid en form av massmöten, och även om hans tal i efterhand framstår som förnumstiga verkar de ha varit effektiva; han återkallades i vilket fall efter att i Byzantium ha försökt lämna hären i spartanska händer och återvända till Aten för att än en gång försöka få ordning på dem.
Att som närmast civilist ta befäl över en här och lyckligt föra den i mål torde vara sällsynt, att sedan även skriva en redogörelse över den som läses i tusentals år unikt. Anabasis är en glimt dels in i hur en grekiskt här fungerade, dels in i den antika landsbygden, där olika små folk hade sina egna kulturer. Att Xenofon till slut gav dem det litterära långa livet lär dock inte ha tröstat mycket, ens om de vetat det när hans här gick därigenom och plundrade, brände och förslavade. ( )
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
(Introduction by G. L. Cawkwell): Every schoolboy used to know how ten thousand Greeks found themselves in the heart of the Persian empire a thousand miles from Greece, with half their leaders arrested by the Persians, and with a Persian army at hand, and how Xenophon the Athenian took charge and brought them safely home over rivers and mountains, through terrible winter and equally terrible barbarian foes, and it was a dull schoolboy indeed who did not thril at the sound heard one day by Xenophon from the rear of the column as he labored up yet another mountain against, as he thought, another hostile tribe -- 'The sea, the sea.'
Darius and Parysatis had two sons.
Citat
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
He attached it to the rest of his Greek army and made war against Tissaphernes and Pharnabazus.
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
This is the complete text of Xenophon's Anabasis in translation (i.e. without a Ancient Greek text). Please do not combine with volumes containing part of the Anabasis or the work in Ancient Greek.
Förlagets redaktörer
På omslaget citeras
Ursprungsspråk
Information från den italienska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Xenophon (430-354 f.Kr.), atensk militär och författare (och en av Sokrates lärjungar), kom från en relativt välbärgad och aristokratisk familj. Han deltog 401 f.Kr. i det fälttåg som den persiske prinsen Kyros ledde mot sin bror, storkonungen Artaxerxes II. Sedan den grekiska legohärens anförare mördats ledde Xenophon skickligt de grekiska soldaternas strapatsrika reträtt från Babylonien genom Armenien och Mindre Asien till Svarta havets sydkust, där det fanns grekiska kolonier så att de kunde återvända till hemlandet. Det är härifrån den litterära frasen Thalatta, thalatta! (Havet, havet!) stammar, från när de grekiska soldaterna först fick syn på havet framför sig. Anabasis lär vara en av de första självbiografierna. Medryckande, klart och med en mängd geografiska och etnografiska detaljer skildrar Xenophon återmarschen i sitt bästa och mest kända verk. Anabasis presenteras nu i sin första fullständige svenska översättning av Ingemar Lagerström och med ett nyskrivet förord av Jesper Högström. [Publit]
Ty den unge mannen var inte bara militärt intresserad, utan hade även filosofiska och litterära intressen; Xenofon var lärjunge till Sokrates, och den främsta källan vid sidan av Platon till dennes liv och filosofi. När Kyros dött fann sig den grekiska delen av hären i besittning av valplatsen men utan någon att göra till kung; de bestämde sig till slut att försöka ta sig hem. Efter svek från perserna så mördades även deras befälhavare. Nu var läget sannerligen prekärt: utan högre befäl, utan allierade, utan vägvisare, långt inne i fiendeland, i besittning endast av sig själva. Då stod unge Xenofon fram och erbjöd sig ta befälet och föra dem hem. Vägen gick över Armenien och Trebizund, kantad av fientliga stammar och berg; den gick över pass besatta av fiender, genom snö och kyla, över floder och trakter utan mat: det är inte förvånande att man kan känna samma glädje som grekerna när de passerade ett pass och framför sig såg den riktiga vägen hem öppna sig, och tog upp ropet: »Thalatta, thalatta!«, »havet, havet!«
Den färd som skildrats i Anabasis, ett verk som studenter av grekiska fått börja med genom århundradena till följda av dess raka språk och rättframma ämne, tog dock inte slut där i Kolchis, och inte heller känslan av en okänd värld följd med faror: istället tillkom snarast komplikationerna av att även orientera sig i den grekiska politiken och bland interna förrädare. Innan hären till slut kunde få nytt befäl skulle den skeppas västerut, den skulle stöta på stammar i Bithynien, råka på spartanska militärer med egen syn på hur den skulle hanteras, och en trakisk furste med önskan att ta dem i sin tjänst. Xenofon måste försvara sig för baktalare, folk som vill splittra gruppen längs de grekiska stammarna och allmänna orosmakare och dessutom få fram utebliven sold .
Xenofon (eller, som de grafiska designer som satt klorna i omslaget vill stava hans namn, »Chsnoreon«, medan de vill kalla verket »Lnlblsis«; varför envisas folk att tro att de grekiska bokstäverna skall motsvaras av de med mest liknande form?) framställer sig själv som en ärlig och samvetsgrann härförare. Största delen av färden delas befälet med spartanen Cheirísophos, som trots visst gnabb dememellan han tycks ha kommit väl överens med. Cheirísophos gav nödig militär erfarenhet till ledarskapet, och tycks haha varit den som stod för övergripande strategi, då Xenofon tycks fått inta klar underordnad ställning. Han förefaller dock ha haft god insikt i soldatkynnet: vid ett tillfälle när en soldat klagade på att behöva släpa på en sköld medan Xenofon satt till häst hoppade han av hästen, tog skölden och satte själv fart: resten av soldatesken tog då rappt från honom skölden och gav klagaren kompanismörj. Sådan insikt var troligen nyttig under pasager över frusna pass, när det gällde att försöka få med sig halvt sönderfrusna soldater till värmen i lägret.
Stilen ger inte mycket sken av utsmyckning, utöver sådant som är att vänta av historiska verk från tiden: när Xenofon återger tal är det dock oftast sådana han själv skall ha hållit, och de tycks ha varit flera. Legohären tycks ha varit en halvdemokratisk institution, och hans ledarskap bygger mycket på att han kunde få stöd från alla soldater vid en form av massmöten, och även om hans tal i efterhand framstår som förnumstiga verkar de ha varit effektiva; han återkallades i vilket fall efter att i Byzantium ha försökt lämna hären i spartanska händer och återvända till Aten för att än en gång försöka få ordning på dem.
Att som närmast civilist ta befäl över en här och lyckligt föra den i mål torde vara sällsynt, att sedan även skriva en redogörelse över den som läses i tusentals år unikt. Anabasis är en glimt dels in i hur en grekiskt här fungerade, dels in i den antika landsbygden, där olika små folk hade sina egna kulturer. Att Xenofon till slut gav dem det litterära långa livet lär dock inte ha tröstat mycket, ens om de vetat det när hans här gick därigenom och plundrade, brände och förslavade. ( )