Det finns de som vill läsa Fursten som en satir. Det finns de som vill läsa det som den okonventionella furstespegel den utger sig för att vara. Båda dessa skolor har fel, men den förra har mer fel än den andra. Förvisso finns det åtskilliga råd om hur en furste inte skall följa konventionell moralitet utan istället agera för att säkra sin makt, hur det är bättre att ströva efter att respekterad och fruktad än älskad, hur felet med girighet inte är att det är okristligt utan att det gör en avskydd, men detta är inte vad Machiavelli i första hand vill meddela: nej, det viktigaste för honom är att berätta för Lorenzo de' Medici att han inte kommer hitta några bättre rådgivare än de som tjänade den gamla regimen – däribland Machiavelli själv.

Men visst, det finns en hel del bra saker i denna glorifierade arbetsansökan: att ondska bäst ges på en gång medan goda gärningar bör portioners ut lite i taget, att nya furstar bör akta sig för att röra gamla privilegier, att man absolut aldrig skall bjuda in en starkare part i ett spel, att det är bättre att framstå som dygdig än att faktiskt vara det, alltsammans med antika och samtida exempel, i synnerhet Machiavellis favorit Cesare Borgia. Även machiavelliska käpphästar som legosoldaters opålitlighet och utländska truppers ännu större sådana och milisers allmänna förträfflighet rastas, tillsammans med annat militärtekniskt kannstöperi och en uppmaning att ena Italien.

Fursten är inte riktigt den manual i statskunskap den ibland utmålas som, men nog finns det en del nyttiga tips här – för makthavare likväl som de som vill undvika att duperas av dem. ( )