För en gångs skull känns inte bitarna med internationell politik som Agatha Christie stoppat in i sin bok helt meningslösa – även om det förakt för araber som kännetecknar inledningen är ganska fult. I vilket fall, det är revolution i ett litet land styrt av en shejk, en hop juveler skall smugglas ut separat från den snart avsatte härskaren, och de hamnar hos shejkens flygkaptens syster och hennes dotter – men de vet det inte. Väl tillbaka i England skickas dottern till en internatskola – där också en kusin till shejken råkar gå –, och där börjar snart en mördare härja.

Problemet med boken som deckare är att den fuskar lite för mycket med sammanträffanden och separata trådar: till slut är det lite för många separata händelser för att man skall känna att man fått en ärlig chans. Det är troligen därför som Christie är så övertydlig med var juvelerna dolts att hon nästan lika gärna skulle kunnat sätta upp en skylt med ett stort »X« – den stackars läsaren skall få känna sig lite smart åtminstone en gång.

Det må vara halvt omöjligt att gissa upplösningen, men det gör tyvärr inte att det är en bra sådan. Då hjälper inte den trevliga miljön, eller den relativa återhållsamheten med såväl Poirots manér eller det internationella skuggspelet, speciellt som det senare avrundas på ett översentimentalt sätt. ( )