Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Inferno is the first part of Italian poet Dante Alighieri's epic poem Divine Comedy. The allegory describes Dante's journey through the depths of Hell. He is led by the Roman poet Virgil down into the nine circles of Hell, each of which holds and punishes progressively worse sinners. From the First Circle, where unbaptized souls live in peaceful limbo, down to the Ninth Circle, where Satan is trapped in ice, Dante sees firsthand the consequence of unrepentantly sinning against God. Dante published his narrative poem between 1308 and 1321. This version is taken from an 1892 English edition, featuring British author Rev. H. F. Cary's blank verse translation and woodcut illustrations by French artist Gustave Dor.
Det är alltför väl att vissa verk han ges ut innan den moderna förläggarbranschen kom igång; hade någon idag gått in på ett förlag och meddelat att han ville ge ut sin berättelse om hur han gick igenom helvetet i sällskap med en antik skald och på vägen såg diverse figurer ur klassisk historia samt några nyligen avlidna landsmän plågas, så skulle personen nog snart visats på utgången. Detta drabbade som väl var icke Dante, som med sin Den gudomliga komedin, och i synnerhet Inferno, skapade ett av endast ett fåtal medeltida verk som fortfarande läses med nöje. Handlingen är inte mycket att orda om: Dante går vilse i en skog, räddas från vilddjur av Vergilius, och meddelas att han skall få sig en rundtur i de mer esoteriska delarna av skapelsen, varefter de nedstiger i helvetet (och ovanskriften till trots så ges faktiskt en hel del hopp åtminstone åt Dante trots att han dän gått in).
Själva upplägget med helvetet som en tratt där den värsta slaggen samlas i botten torde vara välbekant: överst rättfärdiga hedningar och liknande (intressant nog finns här förutom diverse antika filosofer även Saladin), sedan vällustingar, frossare, gnidare och slösare, vredsinta och så vidare, över våldsverkarna och de opålitliga (vilka uppdelas i olika sorter med var sina specialhelveten för) ner till förrädarnas iskalla yttersta tillvaro. Alla dessa sorters syndare får en eller två egna terzinbaserade sånger, vari skildras de plågor de har att utstå samt ges exempel på antingen samtida italienare eller figurer ur den klassiska historien som drabbats därav: i helvetet vistas således bland annat vällustingen sköna Helena, simoniten Nikolaus III och den opålitlige Odysseus, liksom naturligtvis Judas, Brutus och Cassius, som Satan själv plågar genom att ständigt tugga på dem.
Ibland tycker man väl att straffskalan är märkligt inrättad: oredliga ämbetsmän frambringar tiden i kokande beck, med en hoper demoner i närheten redo att stöta ner dem om de söker sig mot ytan, medan de tydligen av synd värre anlupna (emedan de skildras i en senare sång) skrymtarna får gå omkring med en blymantel. Ofta visar Dantemedlidande och intresse för syndarna, trots att det är han själv som dömt en större del av dem dit (de klassiska – förkristna – figurerna är väl inte mycket att orda om, men de samtida italienarna hade i alla fall en teoretisk chans till frälsning).
Översättningen av Aline Pipping verkar någorlunda lyckad: att få till både rimmen och berättelsen är krävande, och mycket utrymme lämnas inte för några vidare poetiska utflykter – ibland måste rentav meningarna knycklas ihop till halv oläslighet. För det mesta flyter det dock på i en jämn lunk, utan att man varken störs eller imponeras över versen.
På det hela taget är Inferno magnifik, medryckande och skrämmande läsning; ett verk vi i sanning vore fattigare utan. ( )
Inferno is the first part of Italian poet Dante Alighieri's epic poem Divine Comedy. The allegory describes Dante's journey through the depths of Hell. He is led by the Roman poet Virgil down into the nine circles of Hell, each of which holds and punishes progressively worse sinners. From the First Circle, where unbaptized souls live in peaceful limbo, down to the Ninth Circle, where Satan is trapped in ice, Dante sees firsthand the consequence of unrepentantly sinning against God. Dante published his narrative poem between 1308 and 1321. This version is taken from an 1892 English edition, featuring British author Rev. H. F. Cary's blank verse translation and woodcut illustrations by French artist Gustave Dor.
Själva upplägget med helvetet som en tratt där den värsta slaggen samlas i botten torde vara välbekant: överst rättfärdiga hedningar och liknande (intressant nog finns här förutom diverse antika filosofer även Saladin), sedan vällustingar, frossare, gnidare och slösare, vredsinta och så vidare, över våldsverkarna och de opålitliga (vilka uppdelas i olika sorter med var sina specialhelveten för) ner till förrädarnas iskalla yttersta tillvaro. Alla dessa sorters syndare får en eller två egna terzinbaserade sånger, vari skildras de plågor de har att utstå samt ges exempel på antingen samtida italienare eller figurer ur den klassiska historien som drabbats därav: i helvetet vistas således bland annat vällustingen sköna Helena, simoniten Nikolaus III och den opålitlige Odysseus, liksom naturligtvis Judas, Brutus och Cassius, som Satan själv plågar genom att ständigt tugga på dem.
Ibland tycker man väl att straffskalan är märkligt inrättad: oredliga ämbetsmän frambringar tiden i kokande beck, med en hoper demoner i närheten redo att stöta ner dem om de söker sig mot ytan, medan de tydligen av synd värre anlupna (emedan de skildras i en senare sång) skrymtarna får gå omkring med en blymantel. Ofta visar Dantemedlidande och intresse för syndarna, trots att det är han själv som dömt en större del av dem dit (de klassiska – förkristna – figurerna är väl inte mycket att orda om, men de samtida italienarna hade i alla fall en teoretisk chans till frälsning).
Översättningen av Aline Pipping verkar någorlunda lyckad: att få till både rimmen och berättelsen är krävande, och mycket utrymme lämnas inte för några vidare poetiska utflykter – ibland måste rentav meningarna knycklas ihop till halv oläslighet. För det mesta flyter det dock på i en jämn lunk, utan att man varken störs eller imponeras över versen.
På det hela taget är Inferno magnifik, medryckande och skrämmande läsning; ett verk vi i sanning vore fattigare utan. (