Med tanke på titeln är det skäligen uppenbart att varje längre recension av The Female Quixote med nödvändighet också i viss mån måste diskutera Cervantes berättelse om den ädeltossige riddaren av den sorgliga skepnaden. Den person som titeln åsyftar är den vackra Arabella, i likhet med Don Quijote i allmänhet förståndig men med ett allvarligt fel i världsbilden: hon har förläst sig på gamla romanser, inte om riddare, men satta i högantik tid och med ädla män och kyska jungfrur som huvudpersoner och egna regler för samlevnad dem emellan. Männen förväntas ha en hjärtats dam, men får absolut inte avslöja detta för denna, och de förväntas utföra diverse fantastiska våldsdåd för att vinna hennes bevågenhet på det att hon inte må »hata« honom.

En sådan världsbild ställer naturligtvis till det för Arabella, men än mer för personerna i hennes närhet: hennes tjänarinna Lucy, som spelar Sancho Panzas roll, hennes kusiner syskonen Granville, av vilken brodern förälskat sig i henne och därför vill skydda henne från omvärldens löje, medan hans syster mest är avundsjuk, och deras far, som också är Arabellas förmyndare, mest är förvirrad. Sedan lurar där också Sir George Bellmour, som också åtrår hennes hand, kanske i lika hög grad för hennes ägors som för hennes skönhets skull, och som visar sig vara en farlig konkurrent till Granville då han faktiskt läst samma böcker som Arabella och inte tvekar att utnyttja detta kunskapsövertag.

För att återvända till jämförelsen är det tydligt att skildringen av verklighetsfrämmande bokmalar ändrats under årens lopp: Don Quijote är helt från vettet, Arabella är bara oförstående inför andra människor men ser åtminstone samma saker som omgivningen. Arabella må kunna skilja på väderkvarnar och jättar och barberskålar och hjälmar – eller trädgårdsarbetare och adelsynglingar – men ges hon minsta möjlighet till det inbillar hon sig direkt att alla män i hennes omgivning är förälskade i henne; har de inte den status som skulle göra sådan förälskelse socialt acceptabel så måste de vara förklädda, försäkrar de att de inte älskar henne ljuger de för att kunna komma på hennes goda sida igen (en hjältinna kan som sagt absolut inte tillåta att någon förklara sin kärlek till henne utan diverse omgivande malörer; gör någon det måste denne omedelbart skickas iväg). Ett par år senare skulle en annan förläst ung hjältinna förvisso också ha problem med att tolka andras avsikter, men till skillnad från Arabella är Catherine Morland åtminstone alltid beredd att erkänna sina misstag.

Denna förändring gör att humorn ibland skiljer sig markant mot den i Don Quijote: istället för en tokstolle som beter sig galet kommer minst lika mycket av det roliga här från missförstånd; antingen för att Arabellas språk skiljer sig från andras – hon frågar efter någons »äventyr« och därmed inte menar galanta sådana utan mer blodfyllda – eller för att hon och hennes omgivning på andra sätt missförstår varandra – vid ett tillfälle är det till och med ett trevägs missförstånd; Arabella tror en sak, hennes kusiner en annan och deras far en tredje, och alla pratar de förbi varandra. Fast lika ofta är det roliga just att Arabella missförstår omvärlden och tror att alla män till häst hon ser är ute efter att röva bort henne eller liknande.

Likt Don Quijote måste hon därför också ha några goda sidor, förutom sin skönhet (det är förvånande att man kan vara så överseende med den inbilskhet som gör att hon anser det troligt att varje man är förälskad i henne): ibland är hon sjuttonhundratalsförnuftig, på ett rätt Johnsonskt sätt, och hon har moraliskt alltid rätt. Andra kvinnor tecknas överlag som avundsjuka och intrigerande, men detta skulle aldrig falla Arabella in. Hon må vara inbilsk, men aldrig småsint.

Språkbruket, i alla fall det i min utgåva, är något excentriskt. Att alla personnamn kursiveras är inte så störande, men att substativ skrivs på tyskt maner med inledande versal ger ett märkligt intryck: vad som kanske egentligen bara skall vara vanligt Berättande kan plötsligt bli Parodi eller kanske Allegori. Man vänjer sig dock snart vid detta. I övrigt är stavningen ibland kanske inte helt den man är van vid, men på det hela taget är inte språket ett större hinder än för samtida engelska romaner.

The Female Quixote är kanske inte den absolut roligaste bok jag läst, men nog fick den mig ibland att skratta högt, eller ta en kort paus av skam för hur omöjlig Arabella faktiskt är. Den har kanske inte riktigt klassikerstatus, men nog är den bättre än mycket annat från tiden när den moderna romanen tog form. Rekommenderas. ( )