Jag hade inte väntat mig att andra delen i samlingen av Ibsens Samtidsdramatik väsentligen skulle vara en novell av John Ajvide Lindqvist, men det är nog så jag bäst kan beskriva Frun från havet: i ännu en av dessa norska småstäder vid havet bor doktor Wangel med sin andra hustru Ellida och de två döttrarna från förra äktenskapet, Bolette och Hilde. Två unga män dras till dessa, den lungjsuke konstnären Lyngstrand och Arnholm, döttrarnas tidigare lärare.

Ellida verkar inte ha knutit an ordentligt till barnen, och snart förklarar hon inte heller kunnat gå in i äktenskapet riktigt fullt och helt: hon hade innan det ingått en underlig förlovning med en sjöman som snarast verkar personifiera havet, som tycks ha förvänt bort hennes fria vilja men som hon inte vill veta av när han inte är närvarande.

Å andra sidan tycker inte hon att hon kan stanna kvar i äktenskapet om hon skall tvingas till det: det som tycks locka mest är friheten att välja, men det står mot Wangels egen tro att hon inte är fullt tillräknelig och att han bör ta besluten åt henne.

Allt detta känns kanske inte helt övertygande, och parallellismen hos de yngre är lite väl övertydlig. Att jag överraskades av innehållet beror inte bara på att delar av innehållet verkar otypiskt, utan också att det är tämligen okänt.

Huvudpersonen i Hedda Gabler heter inte ens så: hon har gift sig med Jörgen Tesman, en snäll men naiv historiker, så naiv att man vill skrika. Hedda är i mycket hans motsats: hennes far var general, hon har alltid varit rik och upphöjd, har aldrig hittat något hon kunnat gå upp i och roar sig därför med att manipulera andra utan att ha något riktigt mål med det, en elakhet nästan lika aningslös som mankens snällhet.

Värst drabbas Eljert Lövborg, Tesmans gamle kollega och stundom konkurrent, och fru Elvsted, som förälskat sig i honom och verkar ha lyckats få någon ordning på det liv han tidigare ödde på skörlevnad. Hedda verkar mest tycka det verkar spännande att få makt att rubba deras banor, likgiltigt hur. Och i bakgrunden står domare Brack, betydligt mer målmedveten.

Mer av moralitet än politik, alltså, och inte ens den är helt tydlig: Hedda är tydligt inte någon förebild, men är samtidigt tillräckligt komplex för att inte kunna avfärdas hur som helst. Någonstans verkar det ha saknats bromsar, någon som kunnat hjälpa henne hitta möjligheter andra än att kasta sig in i ett äktenskap med en man hon inte ens kan respektera. Detta gör att det logiska slutet blir att Ibsen än en gång följer Tjechovs lag.

Det har gått bättre i livet för huvudpersonen i Byggmästare Solness, i alla fall arbetslivet: äldre, aktad, ensam på orten, med en tidigare konkurrent som underordnad anställd. Det privata är kanske inte lika harmoniskt, ett olyckligt äktenskap med barn som avled medan de fortfarande ammades. Nu håller han på och kröner karriären med ett nytt hus åt sig och hustrun, en andra ersättare för hennes föräldrahem, det som brann och ledde till såväl barnförlusten som hans yrkesframgångar: tomten kunde styckas upp och bebyggas med småhus åt andra.

In i hans liv kommer då Hilde Wangel, som en gång såg honom sätta krans på nybyggd kyrkspira, och beundrat honom sedan. Då börjar det röra på sig: hans tidigare konkurrent Knut Brovik går snabbt mot döden, dennes son Ragnar vill få chansen att själv bli arkitekt, medan Ragnars fästmö Kaja Fosli mest verkar fästad vid Solness själv. Det är en hel del som känns igen från tidigare Ibsen, men samtidigt finns här en symbolism som aldrig riktigt får blomma upp: det handlar inte längre uttalat om lögn eller makt genom manipulation, utan om någon slags mystisk kraft som får andra att göra som man vill. Jag skulle vilja kalla det Strindbergskt, men Strindberg en dålig dag: inte riktigt framme i det rent mystiska. Det känns sladdrigt utan att det vägs upp av någon intressant mångtydighet.

Lille Eyolf är dödsmärkt. Han är titelkaraktär i ett Ibsendrama, men hans främsta syfte är att en tid ha varit den matta som samlat på sig problem som sedan också sopats under den: fadern Allmers är någon slags ateistisk intellektuell, modern Rita, med tidens terminologi, hysterika och sensuell, svartsjuk på allt och alla. Allmers syster Asta uppvaktas av ingenjör Borghejm, men har svårt att slita sig från brodern.

Eyolf är svag och sjuklig, skadat av ett tidigt fall och aldrig rätt ihopläkt. Fadern kommer hem från fjällvandring, och har fått nya perspektiv: istället för sitt stora moralisk-filosofiska verk skall han ägna all tid åt sonen och dana denne till förnöjd man. Hustrun Rita vill mest ha Allmers för sig själv. Men så går Eyjolf i sjön, och allt spricker och gammalt var läcker ut lite varstans. Psykologin känns på flera sätt modern, som skräcken när fadern kommer på sig själv med att för en stund ha glömt att sörja, eller Rita som inte bara vill gå in i en modersroll.

Detta är tätare än annat Ibsen skrivit, ett drama med tre huvudparter och endast en biroll som finns med genom större delen av pjäsen: det är intensivt i familjen, det finns osäkrade hemligheter. Det är lite av en tillbakagång till tidigare maner, men känns samtidigt som något eget.

John Gabriel Borkman är en bruten man: dömd för ekonomiska oegentligheter, numer levande på nåder på den gård svägerksan ropade in på exekutiv auktion. Hans hustru bor på nedervåningen; de talar inte. Fru Borkman drömmer om att sonen Erhart skall bli så lysande att faderns skandal glöms. Hennes syster Ella verkar mest vilja bli älskad: av John Gabriel eller Erhart, bara någon vill minnas henne med glädje och sorg. John Gabriel verkar helst vilja börja om sin klättring från fattig till rik och mäktig på nytt.

Vad Erhart vill tycks ingen riktigt fråga efter. Mer än möjligen fru Wilson, skild från sin tidigare man. Men hon figurerar mycket lite, och skådespelet är snarare en långsam lossning av gamla knutar hos den äldre generationen, som nu när Ella är döende och Erhart snart är vuxen till slut tvingas se varandra i ögonen igen.

Vad som kommer ske med Erhart till slut är från början mer eller mindre uppenbart. Hur de övriga reagerar bestämmer mindre hans öde än deras egna. Inte en särskilt subtil pjäs, och en som kanske inte åldrats med mycket värdighet: synen på avkomma är idag en annan, och att en misslyckad bankdirektör skulle hamna i fängelse verkar nästan som en saga.

, som säger sig ha återkommit till livet efter att ha dött ungefär när verket fullbordades och därför flytt Rubek.

Rubeks och Majas äktenskap verkar knaka i fogarna, och när så Maja får en inbjudan att följa med jägaren Ulfhejm upp på fjället, och Irene på liknande sätt vill ha upp Rubek dit, så hamnar de till slut på sanatorium, och beger sig sedan en vindpiskad, dimmig natt upp på kalfjället.

Det hela är i delar övertydligt symboliskt: Ulfhejm är närmast parodi på viril urman, Rubek en på en sofistikerad konstnär. Allt slutar lite som man kan vänta, och det är vägen mot katastrofen och de minnen av en enklare ungdom som snarast väcker intresse. ( )