En av mina favorit Harry Potter böcker. Den har allt. Spänning , intriger och tidsresor. ( )

Harry Potter-böckerna är verkligen stora favoriter till mig, då jag började läsa första boken som sjuåring och efter det har det bara hängt med, både med böcker och filmer. Jag älskar fantasy och världar där man får följa med i något man inte ser i vanliga fall. Just den här boken som är den tredje i bokserien är den jag anser som den "gladaste" och bästa, förutom den första, och som dessutom introducerar en ny karaktär som man faller för direkt.

Tredje boken, och nu börjar mörkret verkligen krypa in i Harry Potters liv. Inte nog med att skolan fylls av läskiga dementorer, men nu börjar upptrappningen inför Voldemorts återvändande på allvar, och även om slutet är mestadels lyckligt finns det ändå ordentligt med bitterhet.

Samtidigt är det tydligt att Rowling lägger in mer och mer budskap i böckerna: förra gången var det rasism, nu är det den blinda rättvisan, i form av de obevekliga dementorerna, kampen för hippogriffen Buckbeaks liv och naturligtivs, titelns förrymde fånge. Samtidigt förstärks intrycket av att trollkarlsvärlden är lite märklig: man har tillgång till magi som kan göra det mesta, men använder den inte för att utröna sanningen, och anser det otänkbart att någon kan vara på två ställen samtidigt.

På lite avstånd är en del saker också rätt störande: detta eviga quidditch-spelande och rivaliteten med Malfoy är rätt barnslig (vilket till viss del är tillåtet trettonåringar, men ändå skulle kunna beskrivas med lite mer dämpade termer). Å andra sidan är det inte svårt att vid en omläsning sympatisera med andra personer, som stackars professor Lupin, eller notera med hur självklart enkelt Rowling planterar ledtrådar och döljer dem som gällde det något helt annat. Som detektivromaner torde böckerna vara helt oslagbara, eftersom man inte bara måste leta efter brottslingar, vilka dessutom kan ha funnits där sedan serien började, utan även efter brottet. Men för att gnälla lite mer: trollkarlar kan tydligen inte lägga scheman: det är en sak att Hermione har problem för att hon vill läsa allt, men ingen tycks finna det märkligt att man kan ha obligatoriska och valfria kurser (och examensskrivningar) samtidigt. Samtidigt är det märkligt att bara de lärare som undervisar Harry någonsin tycks göra någonting även utanför klassrummet.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban är den sista av de tre kortare inledningsböckerna, och kanske den bästa av de allihop: fortfarande massor av förundran inför trollkarlsvärlden, lite mer utfyllnad om vardagen, och så en aningen mörkare grundton än de båda tidigare (här dör ingen på scen, men döden är ändå närvarande). Perfekt. ( )

Denna tredje bok i serien håller, som tur är, avsevärt högre klass än den andra. Upprepningarna är färre, många intressanta bakgrundsfakta avslöjas, och vändningarna mot slutet är mer oväntade än i de tidigare böckerna.

Det är för övrigt, såhär efter tre böcker, kul att se hur karaktärerna utvecklas efter varje år som går.

Orkar man igenom bok nummer två så är det definitivt värt att läsa vidare. ( )