Little Women är på många sätt vad barnlitteratur inte längre bör vara: ohyggligt präktig och predikande, melodramatisk och sentimental, konservativ och begränsande (i alla fall utifrån dagens samhälle) .

Det handlar om fyra unga flickor, mellan 12 och 16 år, och deras mor, som lever ensamma när deras far är ute och gör en insats i nordstatsarmén under amerikanska inbördeskriget. Familjen har tidigare varit rik, men har förlorat mycket av sina pengar och lever nu under mer sparsamma förhållanden. Ett av de budskap som hamras i huvudet på läsaren är dock att inte sörja över materiella ting utan vara glad över det man har, i synnerhet om man har familj och vänner.

De fyra flickorna är Meg, snart på väg »ut«, och fåfäng, pojkflickan och läsaren Jo, den änglalika Beth, och den något självupptagna Amy. Naturligtvis får de alla lära sig läxor som gör de till bättre, dygdigare flickor som deras föräldrar kan vara än stoltare över.

I alla fall för Jo och Beth känns det åtminstone någorlunda rimligt: Beth kämpar med sin blyghet, och Jo med sitt humör, och det känns som något man kan känna viss sympati med, i motsats till de skuldkänslor som påförs flickorna när de inte orkar gå och trösta de fattiga eller något annat man som duktig tös skall göra.

Nåväl, i vissa passager känns det som läromålen ibland kan glömmas för att bara skildra barndom (eftersom det här är före uppfinnandet av tonåringen är flickorna i stort sett att betrakta som barn och oskyldiga på ett sätt som ibland blir lite märkligt: idag skulle man få dra av ett par år från deras ålder för att stora delar av boken skulle kännas rimlig): låtsaslekar och en hemlig, egen tidning, utflykter.

En liten varning kan vara på plats för att boken gavs ut i två delar, men andra delen, Good Wives ges ofta ut med den första under den förstas titel. Jag har alltså bara läst första halvan, och kan inte uttala mig om andra delens eventuella kvaliteter. ( )