"I Djungelbokens klassiska berättelser får vi möta "Vargbarnet" Mowgli, pantern Bagheera, den snälla björnen Baloo, ormen Kaa och mungon Rikki-tikki-tavi, alla skildrade med en särpräglad fantasi och på ett suggestivt sätt. En ny generation läsare får här stifta bekantskap med dessa djungelinvånare som under nära nog ett sekel fängslat och roat barn och vuxna."

"Den klassiska "Djungelboken" innehåller flera olika berättelser. Här får man bland många andra möta pojken Mowgli, som har växt upp bland vargarna i djungeln, och hans vänner: den ensama vargen Akela, björnen Baloo och den svarta pantern Bagheera. I berättelsen om Den vita sälen söker en säl en plats där hans vänner kan leva i fred, långt ifrån de blodtörstiga säljägarna. I en annan spännande berättelse kämpar den lille mungon Rikki-tikki.tavi mot de livsfarliga glasögonormarna Nag och Nagaina. Här möter man också den lille elefantskötaren Toomai som får se elefanterna dansa."

I min bokhylla står en åldrad kopia av Djungelboken, hemtagen från någon biblioteksrensning; gulnad och blekt, halvt sönderläst, men inte av mig: en enda gång vet jag mig ha läst den, och det jag mindes av detaljer nu när jag införskaffade en engelsk utgåva kan enkelt sammanfattas: Rikki-Tikki-Tavi och hans strid mot ormarna, den gamla blekta kobran som vaktade kungaskatten, och vaga bilder av hur Hathi släppte in djungeln samt Kotick den vita sälen.

Då är minnena från julaftnar och Kung Louie starkare – och inget av de motsvaras av originalet: Baloo är inte någon dum gammal djungelbjörn, utan en vis lärare som lär Mowgli allt om djungelns Lag, och även om Mowgli faktiskt kidnappas av aporna har de ingen kung, och de vill inte lära sig om eld, utan att fläta hus. Bagheera är sig någorlunda lik, men i böckerna är han betydligt mer demonisk, en Shere Khans like.

Fast partiet med aporna är ändå någorlunda sant: för det tema Kipling främst valt är just konflikten mellan djungeln och människornas värld, där Mowgli må kunna växa upp i och bemästra djungeln, men där människoblodet kallar och tvingar honom ut ur djungeln och i världen – men trots att han rör sig i båda så är han inte riktigt hemma i någon: de vargar han växt upp med kastar ut honom efter att ha sprungit med Shere Khan, och när han försöker leva i människobyn slutar det med att de tror honom vara en skogsande och anfaller hans fosterföräldrar.

Min utgåva har försetts med ett fantastiskt kluvet förord: å ena sidan så kan man knappast diskutera Kipling utan att förkasta hans kolonialism, även när man som denna erkänner att han alltid tycks vara beredd att se människor som representanter endast för sig själva, å andra sidan är han såpass bra som författare att många läser och uppskattar honom ändå, och de koloniala attityderna är delvis på det symboliska planet – även om engelsmännen uppträder som försvarare mot övertro och godtycke i berättelserna med byborna. Å andra sidan målar »The miracle of Purun Bhagat mirakel« snarast ut hinduerna som mer visa och än européerna, och ironiserar till och med över kolonialistiska attityder.

Det som är kvar efter läsningen är dock den lysande evokationen av prakten i Indiens djungler, och dess gamla fallna städer, en vision av en värld där djur är djur och likfullt ädlare än människan, och framför allt en lysande skildring av sorgen i att växa upp och ur sin barndoms hem. Det är med sorg man ser hur Mowgli lämnar skogen och går, för att i en senare berättelse bli anställd som skogsvårdare med fru, barn och väntande pension: man hade önskat honom en evig djungel att jaga i tillsammans med sin Grå broder, Bagheera och Kaa. ( )