Den unge Werthers lidanden (1774)

Världen har i alla fall kommit någonstans de senaste 240 åren. Då fick en roman om en ung man med förvriden syn på kärlek andra unga män att klä sig i blott och gult och kontemplera självmord. Nu får motsvarande de unga flickor att vilja ha vandöda pojkvänner som gör inbrott för att se dem sova. Jag vet inte om världen har blivit mycket bättre, men jag tror åtminstone inte vi kommer sätta upp Twilight på samma klassikerlistor som Den unge Werthers lidanden, så det kanske finns visst hopp (att Wertehr skulle lett till en självmordsvåg tycks vara en myt, så där finns inte mycket att hämta).

Den melodramatiska historien är annars välkänd: Werther träffar den vackra Lotten, förälskar sig, men blir galen när han försöker leva utan henne (hon är redan förlovad). Till slut orkar han inte längre utan tar sitt liv. Det finns ett par små bihandlingar också – bland annat så anser Werther att det mest romantiska han hört är hur en ung dräng försöker tvinga sig på sin matmor – men huvudhandlingen tar nästan alla sidor (förutom Goethes översättning av ett par av Ossians sånger, vilka tog ur mig all lust att någonsin läsa dessa).

Men visst, språket är fint, och boken var en del av formandet av den romantiska bild av kärleken som finns idag. Detta gör dock inte att den nu framstår som mycket mer än en berättelse om en överspänd ung man som man bör hålla så långt från lättpåverkade själar som möjligt. ( )