Serien om Fabian Risk och hans kollegor har varit en av de bättre deckarserierna med mycket spänning, högt tempo och ett bra driv. De sjuka karaktärerna har också varit en fröjd att läsa om men i den här boken blir det lite för mycket av allt. Tidigare har böckerna varit fulla av överraskningar men i den här tycker jag att jag känner igen för mycket. Känns som om Ahnhem har slut på idéer och som han själv skrev är det nog bra med ett uppehåll. Det känns iaf bra att vissa av trådarna äntligen fått ett slut. ( )

X sätt att dö är den efterlängtade femte boken i serien om Fabian Risk, som tar vid direkt där Motiv X slutade. Fabian håller på med en riksfylld privat utredning runt sin kollega samtidigt som jakten på en manisk tärningsmördare går het. Vid det här laget är läsaren knappast överraskad av Ahnhems närmast filmatiska spänning och fart, den väloljade humorn och den starka dramatiken. Allting fungerar precis lika bra här som i de tidigare böckerna.

Början av boken känns mera som en typisk nordisk deckare - det tar en god stund för handlingen att komma igång efter att den stampat på ett och samma ställe från upptakten i förra boken en tid. När intrigen väl kommer igång belönas läsaren med ett rasande tempo och flera spännande situationer. Den utdragna finalen på Tivoli i Köpenhamn är en av de mest intensiva ögonblicken jag någonsin varit med om i en bok.

Den något ojämna fördelningen av intriger är bokens största, och enda märkbara, brist. Ahnhem har flera pågående intriger att avsluta, och gör det mer bravur, samtidigt som han inleder nya och håller i andra för framtida böcker. Det betyder att berättelsen känns fullspäckad och det finns inte riktigt tid att på ett tillfredsställande vis involvera alla centrala karaktärer. Fabians familj blir exempelvis lidande, i synnerhet Matilda, och Theodors situation tar knappt några steg framåt. Sleizner får en mera framträdande roll här medan Dunja knappt förekommer överhuvudtaget - här finns ock hopp om en förändring i följande bok. Huvudfokus ligger på tärningsmördaren och därför känns Molanderutredningen något antiklimaktisk då vi når avslutet på den.

En mycket välskriven, spännande och framför allt filmatisk thriller, som inte helt når seriens högsta höjder! ( )