Jag vet inte om det var så hemskt intelligent att läsa Harry Potter and the cursed child: berättelser om hur det gick tjugo år senare tycks vara som upplagda för att man skall bli besviken, och när Harry och Hermione dessutom är ministrar så kan de väl inte vara annat än tråkigt respektabla. Lägg till det att berättelsen i mycket handlar om tidsresor, och, tja, allt som krävs för att det skall bli pannkaka finns där.

Tack och lov då att Harry inte är den egentlige hjälten, utan hans och Ginnys son Severus – en ung man som inte har en särskilt god relation till sin far, och känner sig som ett onaturligt misslyckande: han har sorterats in i Slytherin, är bäste vän med Dracos son Scorpius, och har inte det minsta talang för Quiddich. En dag hör han dock en konversation mellan sin far och Amos Diggory, och bestämmer sig för att stjäla en nyligen konfiskerad tidsvändare och tillsammans med Scorpius försöka rädda livet på Cedric – med förutsebart katastrofala konsekvenser.

Nåväl, om nu de forna pojkarne nu blivit män i staten så har de inte helt förlorat sin själ. När dessutom den lika orolige, och numer något mer klarsynte, Draco dessutom ansluter så visar det sig inte vara den något förutsägbara historien som är det viktiga, utan det fortgående temat av försoning och att växa som människa. Även om tidsresor och annat gör att historien ändras så är i alla fall budskapet troget. ( )