Hennes tunika är djärvt öppen i sidan, armarna nakna, mystiska skuggor kan anas under slöjorna, långsamt löser hon upp någonting under hårmanen och de långa sidenflikarna som omsveper henne som en svettduk faller med ens till golvet, min blick löper över hela hennes kropp som är täckt endast av en åtsittande vit klädnad, runt midjan en gyllene orm med två huvuden, medan hon håller armarna korsade över bröstet kommer jag att tappa sansen inför hennes androgyna former, inför huden som är vit som fläderbuskens märg, hennes mun med rovgiriga läppar, det blå bandet alldeles under hakan, en mässboksängel klädd som en fåvitsk jungfru tecknad av en pervers miniatyrmålare, på hennes platta bröstkorg höjer sig tydliga spetsiga de små men fasta brösten, kroppens silhuett blir bredare vid höfterna och försvinner sedan i de alltför långa benen hos en Eva av Lucas van Leyden, de gåtfulla gröna ögonen, den stora munnen och det oroande leendet, håret blont som gammalt guld, hela huvudet dementerar kroppens oskuld, en glödande drömbild, konstens och vällustens yttersta ansträngning, ett fascinerande monster, hon kommer avslöja sig i all sin hemliga strålglans, från romberna av lapis lazuli utgår arabesker och på en intarsia av pärlemor glänser ljus i regnbågens och prismans alla färger, hon kommer att vara som lady Josiane, i dansens hetta löses slöjorna upp, brokadplaggen faller, hon kommer att vara klädd i enbart juveler, glänsande mineraler, ett snörliv sitter hårt om livet på henne som en väst och superb brosch, en underbar juvel, blixtrar i klyftan mellan brösten, höfterna är omsvepta av en bindel som döljer övre delan av låren och på den ett hängsmycke med en kaskad av karbunkler och smaragder, på den nu nakna kroppen välver sig magen vars navelgrop ser ut som ett sigill av onyx i mjölkvita nyanser, under de brinnande ljus som strålar runt hennes huvud sätts juvelernas slipade ytor i brans, stenarna får liv och tecknar hennes kropp med vitglödgade streck, de bränner henne på halsen, bå benen och armarna med stänk av eld, cinnoberröda som glöd, violetta som gasstrålar, blå som flammor av alkohol, vita som stjärnstrålar, hon kommer att be mig att piska henne medan hon håller en tagelskjorta värdig en abbedissa, sju silkessnören i förakt för de sju dödssynderna och sju knutar på varje snöre för de sju sätten att begå en dödssynd, rosorna kommer att vara blodsdroppar som blommar från hennes hud, hon kommer att vara slank som ett vaxljus i templet, ögat genomstunget av kärlekssvärd och jag kommer i tystnad vilja lägga mitt hjärta på bålet, när hon blekare än en vintergryning, vitare än vax, ligger med händerna knäppta på det släta bröstet, kommer jag att vilja att hon förblir stel och rak i sin klädnad, röd av blodet från de hjärtan som dött av att blöda för henne.
(Klicka för att visa. Varning: Kan innehålla spoilers.)
Men visst - jag lärde mig mycket om hur det kan ha varit att vara civil italienare under 30- och 40-talen, och jag kände att detta ville jag veta.
Att Umberto som liten verkligen gillade serier (och inte minst Fantomen) gör ju det hela inte mindre intressant! ( )