Mord på ljusa dagen (urspr publ 1941; utgåvan 1969)

Agatha Christie är bra, men det är lätt att det blir lite för mycket av det goda – till slut lär man sig hitta mördaren utifrån hur böckerna är skrivna, inte utifrån den information man får. Läser man många böcker av henne på en gång finns å andra sidan chansen att man inte riktigt kommer ihåg upplösningen och därför kan återvända till böckerna. Tyvärr hade det inte riktigt hänt med Evil Under the Sun (på svenska känd som Mord på ljusa dagen): i början visste jag bara att jag läst den förut, men sedan kom jag tämligen säkert ihåg vem som mördat den vackra men inte helt behagliga Arlena Marshall. Synd, för det är en bra idé, som kanske till och med hade kunnat lura en annars rätt van läsare av hennes böcker.

Platsen för mordet är ett avskilt badhotell, på vilket, förutom fru Marshall med make och styvdotter, också var inkvarterat hennes senast älskare och dennes hustru, en gammal väninna till maken, en lätt förryckt präst, en lätt fejkad och hejdlöst sällskapsjuk herre – och så Hercule Poirot och hans små grå celler. Som vanligt tycks de med motiv ha alibi, och de utan alibi inte ha motiv, och det finns en hel del konstiga ledtrådar för Poirot att pussla ihop innan han kan lista ut vem som mördat Arlena Marshall på en avskild strand.

Det är en ovanligt välkonstruerad gåta, även för att vara Christie: det finns ett par mindre sammanträffanden, men inte av sådan art att de egentligen påverkar utgången, och det föreligger inget direkt fuskande med berättandet; ja, Poirot själv kommer inte till klarhet förrän mycket sent. Det finns förvisso inte mycket utöver gåtan att nöjas med, men den bör å andra sidan kunna hålla de flesta upptagna med gissande ända till slutet. ( )