Fjärde boken i Douglas Adams trilogi, So long, and thanks for all the fish, är den som minst liknar de andra: Arthur går inte runt och är konstant förundrad, huvuddelen av handlinge utspelar sig på (nåja) jorden, och varken Zaphod eller Trillian är med. Det är också en i grunden lycklig bok: jorden finns där igen, Arthur är lyckligt kär, och Ford Prefect har roligt.

Kort är den också, och även om handlingen är rudimentär så är den sammanhållen: Arthur upptäcker att jorden faktiskt verkar finnas, återvänder hem, och träffar Fenchurch, som är en av de få som tycks acceptera minnet av att den borde ha gått under. Sen tappar han bort henne ett par gånger, innan de flyger upp i natthimlen.

Det finns en del roligheter, men nu verkar de mest vara på bekostnad av jordliga företeelser, och inte riktigt lika omspännande filosofiska. Fortfarande dock väldigt roligt, om än i lugnare tempo. ( )