Boken handlar om skåningen Orm Tostessons, kallad "Röde Orm" på grund av sin hårfärg, liv och resor. Efter att ha med våld tagits ombord på ett plundrande vikingaskepp blir han vän med de rövande vikingarna och gör goda insatser vid plundringen av en borg i Galicien. Strax därefter tas han till fånga och förs till det muslimska Spanien där han först blir galärslav (vilket gör honom vänsterhänt) och sedan blir livvakt åt härskaren Almansur, efter att det framkommit att han och hans vän Toke tidigare räddat hans nuvarande gemål Subaida. Av henne får de också var sitt svärd som de döper till Blåtunga och Rödnäbba.

Orm återvänder till Danmark och gör ett julbesök i Harald Blåtands hov i Jelling där Orm utmärker sig i ett envig.

Under ett vikingatåg till England låter han sig kristnas och väl hemma igen drar han sig tillbaka till Göinge-skogarna för att undvika Sven Tveskäggs vrede. Han bildar familj med Ylva, kung Haralds dotter, och lever gott i skogsriket i flera år tills hans bror Are återkommer efter att i många år varit i bysantinske kejsarens tjänst. Are berättar var han har gömt Bulgarguldet, en ofantligt stor skatt, och Orm tillsammans med sin son, Svarthöfde, far ut på ännu en resa för att hämta hem de

Det förefaller som om Frans G. Bengtssons Röde Orm, eller, som dess engelske Michael Myers kallade den, The long ships, har fått en smärre återfödelse i den anglosaxiska världen på senare år. Gott så; bra litteratur bör spridas. Eftersom jag läst den en gång på tyska, förutom alla ungdomens genomläsningar av originalet, så kunde det kanske vara värt att se hur den tar sig i engelsk språkdräkt.

Naturligtvis är det inte lika bra som på svenska. Bara det att Bengtsson skrev sin berättelse vid exakt rätt tidpunkt för att hans språk skulle framstå som mycket konservativt snarare än arkaiskt gör det svårt att hitta rätt stilnivå. Samtidigt lyckas Meyers i alla fall, till skillnad från tyskarna, behålla ordet »piss« i Tokes replik när han kommer tillbaka från att ha gått ut tillsammans med Dyre. Men »still there are Jomsvikings living« är nog tyvärr så bra det går att få det, och översättningarna av epitet är ibland smått löjliga (de som brukar framhäva engelskans överlägsenhet utmanas härmed att åstadkomma en bra översättning av »Vidfamne«).

Ändock: trots att språket inte är detsamma, så är ändå skildringarna av kung Haralds gästabud, eller plundringståget till England, eller tinget vid Kraka sten mycket läsbara saker som likt Orm själv inte mister mycket av sin styrka med åren. ( )

Visst är det spännande, men jag uppskattade boken betydligt mer som barn än nu. ( )

Läsningen som denna recension baseras på var av den tyska översättningen, i syfte att bättra språkkunskaperna.

Som bok att lära sig språk ifrån har Röde Orm en klar fördel, och en lika klar nackdel: den förra är att det är en väldigt konkret berättelse, den senare är Bengtssons lätt gammaldags prosa. I enlighet med det Bengtssonska idealet är det hela tämligen befriat från introspektion och med fokus på vad som syns, hörs och någon gång luktas; när det någon gång fuskas här tillgrips en konstruktion med att det är Orm som vid hög ålder berättar om sina äventyr. Den Bengtssonska prosan var dock redan i sin samtid lätt gammaldags, om än beundrad, med sina plurala verbformer som dock här faktiskt lyckas samspela ovanligt väl med texten.

Om ett försök skall göras att anmärka på översättningen får väl sägas att den i det mesta verkar tämligen acceptabel – det finns en del märkligheter där siffror ändrats utan att man kan skönja någon vettig orsak och en del utelämnade meningar, och mitt allmänna intryck att Röde Orm på det hela taget verkar vara en något blekare figur på tyska: Bengtssons exakta, lätt gammaldags prosa verkar ha slätats ut lite mer än jag väntat. Ta till exempel den mest kända repliken:
man sitter vid kung Haralds gästabud. och har fått se Toke nästan bryta ut i gråt över sin blodkorv (med timjan i), man har fått förklarat för sig vilken nytta man kan ha av långt hår och vet att »alle Jomsvikinger sind noch nicht tot« och man har fått se Siegfried (Sigtrygg) fingra på Orms halskedja, varefter Toke och Dyre har gått ut, utan att förglömma sina svärd, alltmedan Orm har oroat sig för att bli förkyld i kampen med Siegfried. Men när Toke så kommer in igen, och skall svara var Dyre blivit av, vad säger han då? Jo, »es dauerte eine Weile, aber nun ist die Sache in Ordnung gebracht«, en mening så enfaldig att ord icke räcker till, en mening som lika gärna hade kunnat handla om heminredning som tvekamp.

Så, som språklärare är boken tämligen bra, och som läsupplevelse betraktat slår Die Abenteuer des Röde Orm rätt mycket som jag förstått mer av, och skulle så gjort även om jag inte haft facit tillhanda, samtidigt som den varit mer lättillgänglig än en del material jag läst på språk jag egentligen behärskar bättre, men den är självklart bättre på originalspråk. ( )

Underbar humor och spännande skildring av vikingen Röde Orm och hans äventyr i väster- och österled. En av de bästa böcker som jag har läst! ( )