Det finns väsentligen två tyska böcker om första världskriget som överlevt: På västfronten inget nytt, oantastlig i sin pacifism, och Ernst Jüngers memoarer I stålstormen, lätt misstänkliggjord för dess syn på kriget som ett slags äventyr och författarens senare association med antidemokratiska grupperingar (han vägrade samröre med nazisterna emedan dessa sågs som alltför borgerliga och tagit makten på kvasi-demokratisk väg).

Det är förvisso enkelt att bländas av den bravur och krigaranda som täcker större delen av boken, med exkursioner i ingenmansland för spana eller att ta fångar eller deltagande i de försök till genombrott som flyttade västfronten någon kilometer åt ena eller andra hållet, men det går att se tecknen på utmattning, de slumpmässiga, meningslösa dödsfallen, kylan, hungern och tröttheten som avskräckande nog. Den kyligt exakta prosan gör sitt till; detta är inte en bok skriven i någon annan affekt än upprymdheten efter ett lyckat anfall, den lycka som uppkommer efter att ha kämpat med döden och klarat sig än en gång.

Jünger är förvisso en av de som finner mening och spänning i kriget, men han är ingen fanatiker eller helt igenom blodtörstig best: han dödar utan problem, men inte enbart för dödandet egen skull, han må känna upprymdhet och glädje när han ser fienden fly, men han skjuter inte de som gett sig eller inte utgör någon fara.

Det finns många böcker som utmålar kriget som ett elände. Det finns färre som skildrar det som något om inte eftersträvansvärt så i alla fall förståeligt och upprymmande, och gör så efter direkta erfarenheter och med litterär kvalitet. Det gör I stålstormen till en bok som ger en nödvändig alternativ bild av kriget, istället för bara meningslös människoslakt eller hurtigt äventyr så kan det vara bådadera samtidigt och mer därtill. Man vill kanske inte att Jüngers bild av kriget skall bli accepterad, men den måste förstås. ( )