Phileas Fogg slår vad med sina vänner om att han ska lyckas resa jorden runt på bara 80 dagar. Det blir upptakten till en vild jakt som tar honom och hans betjänt Passepartout från England via Egypten, Indien, Kina, Japan och USA, och hem igen

Mitt första möte med Jules Verne var via Jorden runt på 80 dagar. Trots att den är väl så känd som något han skrivit kan den tyckas vara aningen otypisk då den inte föreslår någon nytt, fantastisk teknik i stil med Nautilus eller rymdraketen, men Vernes gebit var faktiskt inte först och främst den genre som idag identifieras som science fiction, utan snarare den fantastiska reseberättelsen. Denna genre omfamnar till stor del den tidigare, men rymmer dessutom sådant som sökandet efter den skeppsbrutne kapten Grant. Men nu var det alltså jorden runt det skulle åkas.

Många har nog redan gjort denna resa i sällskap med Phileas Fogg och Passerpartout, men för de som inte gjort det, eller endast gjort det på film, kan det vara på plats med ett påpekande: under hela resan förekommer inga luftballonger. Själva poängen är ju att resan skulle vara möjlig med reguljär trafik, och även om detta i slutändan inte är möjligt, så förekommer inget försök att färdas i luften. Däremot nyttjas ångbåt, tåg, elefant och isjakt, och även om resenärerna oftast inte gör det så låter sig Verne ofta hejdas vid de sevärdheter som finns längs rutten, vilket gör att man trots den hastiga färden ändå får mer än en glimt av det gamla indiens prakt. Det hela är klart pojkboksfantastiskt, men detta gör inte att aningen mer stadgade naturer inte kan leva sig in i äventyret och ängslas med Passerpartout – den flegmatiske Fogg tycks inte beröras av sådana känslor. Äventyrskänslan är till och med så stark att man glömmer att slutet egentligen är helt och hållet otroligt, eftersom man tycker att någon borde noterat den detalj som upplösningen bygger på vid något tillfälle, men inte. För min del noterade jag dock det först när jag fått det påpekat för mig, så jag hoppas jag inte förstört slutet för någon annan (historien fungerar som väl är någorlunda ändå). En annan svaghet är att i alla fall den översättning jag läst var något förvirrad, med en märklig svaghet vad gäller siffrorna. I det stora hela är det dock en fungerande pojkboksroman: inte speciellt djup, men nog så roande för stunden. Gott så. ( )

En klassiker fylld med äventyr. Visserligen är huvudpersonen en aning torr och jag förstår inte hur han lyckas finna en fru men historien är mycket sympatisk. ( )