Jag är inte helt säker på om jag egentligen vill läsa mer av Virginia Woolf. Hennes prosa gör motstånd, och det tar tid att komma in i den. Det hon berättar är ofta värt att höra, men det kräver ansträngning. Detta gäller i hög grad i To the lighthouse, där vi möter familjen Ramsay med gäster en kväll på scenhösten på Isle of Skye i början av förra seklet. Mrs Ramsay irriterar sig på make och gäst som inte kan hålla sig från att ta ur sonen hans förväntan inför morgondagens utflykt till fyren, ser till sina andra barn, agerar värdinna för middagen, planerar giftermål mellan gästerna (två förlovar sig under kvällen) och försöker hålla samman alla. Maken går omkring och citerar poesi och tycker synd om sig själv. En av gästerna försöker måla, en går omkring och gör sig dryg, en ligger i solen och vilar, två tar med sig de äldre barnen och går till stranden.

En middag, en nattning, och sedan får åren gå. Några av gästerna avlider, huset får förfalla. Tio år efter dagen återvänder så vissa av dem. De två ännu ej vuxna barnen åker med Mr Ramsey mot fyren, Lily Briscoe påbörjar sin målning på nytt, hemsökt av minnet. På ytan kan man tro att inte mycket har hänt, men samtidigt har allt hänt (kriget, misslyckade äktenskap, långsamt uppror mot fadern).

Men är det en stor roman? Om man är lagd åt det hållet att man av princip ogillar författare som skapar en hop figurer och sedan ägnar all sin möda åt att låta dem tänka så komplicerade tankar om varandra som möjligt, måste svaret bli negativt. Om man av princip misstror sådant som handling och figurer som hellre handlar än filosoferar, blir svaret ett annat. Det kan knappast förnekas att mittpartiet, där tio år får gå utan att människor får inta scenen mer än tillfälligt, känns lite väl överarbetet. Övriga delar är närmast typexempel på sådant som den moderna romanen gärna kritiseras för: en hop tämligen otrevliga figurer som går omkring och irriteras lätt på varandra. Språket är hårt kontrollerat, vackert, men inte till den grad att det bär romanen.

Woolf protesterade själv mot tolkningar där fyren gjordes till en symbol; såvida man inte är benägen är ta hennes uttalande som att det den står för är intigheten (och det är inte en tolkning som enkelt ger sig av texten), så menade hon alltså det som att romanen inte bör läsas alltför allegoriskt. Även om den enkelt kan läsas biografiskt, så vore detta enbart att byta en allegori mot en annan; en tveksam vinst. Man kan naturligtvis även bara läsa den rätt upp och ner, men handlingen är lite för banal för att det skall vara givande. Närmast samlingen kommer man nog om man ser den som en redogörelse för en samling karaktärer (i ordets ursprungliga betydelse) och hur de stöter mot varandra, men de verkar egentligen lite för självmedvetna för att ens en sådan läsning skall kännas helt bra.

Vad det än är så är det en bok med många lager, en som nog kräver att man läser om och igen för att man skall upptäcka allt den vill säga. En gång kanske jag återvänder till den, och då kanske jag kommer fram till fyren. Kanske, måhända. ( )

Fascinerande, om än krävande roman, där inte mycket händer, men Woolf beskriver detaljerat karaktärernas inre liv. Jag har aldrig läst något liknande, och stundvis lyckas författaren helt briljant. Andra partier känns kanske lite onödiga - åtminstone ointressanta.

Interludiet - där tiden går - är väldigt snyggt. Woolf beskriver tio år av intet, på ett mycket underhållande vis. ( )