Gripande historia om två kvinnor i Afghanistan. ( )

Sammanfattning

Mariam bor tillsammans med sin mor Nana i en liten koja (kolba). Varje dag får hon höra att hon är en harami, en oäkting, som fick ta på sig skulden för hennes tillblivelse. Fadern, som var en högt uppsatt affärsman, var tvungen att hålla henne på avstånd för att inte skada affärerna. Han kom dock och hälsade på varje vecka. Ända tills han lovade henne att de skulle gå och se filmen Pinocchio tillsammans. Full av förväntan sprang Mariam till mötesplatsen, men han dök aldrig upp. Efter några timmar bestämde hon sig för att gå till staden Herat för att söka upp sin far. Trött och hungrig hittar hon till hans hus men hon släpps inte in i hans ”riktiga” familjs hus. Hon somnar på tröskeln till huset och ligger där ända till morgonen då hon väcks av familjens chaufför som sedan skjutsar tillbaka henne till kolban.
Väl hemma möts hon av sin mor som hänger och dinglar från ett träd. Jalil ger vika och bjuder hem Mariam till sitt hus. Där får hon stanna fram tills Jalil gifter bort henne med en fyrtioårig man, Rashid. Då är hon femton år. Hon tvingas inte bara foga sig efter sin fars önskemål. Hon måste dessutom flytta till Kabul, en stad där hon är helt utelämnad åt sitt öde.

Äktenskapet är våldsamt och kärlekslöst men Mariam härdar ut. Det är först när Rashid tar sig ännu en fru, Laila, som Mariam får uppleva det hon alltid har saknat: villkorslös kärlek.
Mina tankar

Efter en trevande och seg inledning blev jag helt betagen av boken. Ilska, förtvivlan och sorg sköljde över mig i en enda strid ström och ibland blev jag så illa berörd att jag nästan var tvungen att lägga undan boken. Det värsta är inte att sådana här rysligheter finns nedskrivna på papper. Nej, det värsta är att det som är beskrivet här nog är vardag för kvinnorna i Afghanistan. Vem har inte hört talas om den förnedring som kvinnorna får utstå? Vem har inte hört talas om talibanernas huvudlösa framfart i ett land som redan innan var hårt utsatt av krig, svält och annat elände?

Trots allt våld innehöll boken även en del små små glädjeämnen. Vilka de var tänker jag dock inte avslöja här. ( )

Precis som alla andra redan konstaterat: en otroligt gripande berättelse om att vara kvinna, i det här fallet Laila & Miriam i fantastiska och vansinnigt fruktansvärda Afghanistan. Gråtgaranti. ( )

Mariam och Laila, två kvinnor i Afghanistan, tillhör olika generationer men blir bortgifta med samma man. De blir som systrar för varandra och uthärdar tillsammans det ständigt upptrappade våldet. ( )

En av de varmaste och tänkvärdaste böcker jag läst. En otäck bok som berör men som ändå utstålar hopp och "att allt ordnar sig". Att vara kvinna och dessutom oäkting i Afganistan ger ett liv med möjlighet till inga egna val. Trots svek finns ändå någonting kvar i en människa som kan börja gro när förutsättningarna är de rätta. ( )