The Return of the King (Lord of the Rings, Book 3) (urspr publ 1955; utgåvan 2002)

I och med Konungens återkomst, när delar av brödraskapet äntligen nått Gondor, är det kanske läge att ta upp ett par till av de sämre detaljerna i nyöversättning (sådana är ju alltid lätta att hitta); då tänker jag inte på rena tryckfel som jungfru Aragon, utan på i alla fall två medvetna val: först, att Gollum hela tiden pratar om sin »dyrgrip«: hur tusan skall han kunna väsa på det? Sedan: varför »drots«? Det finns ju trots allt redan kopplingar till Frankerriket genom Pippin och Riddermark, och även om den kanske inte är heltigenom lyckad, varför inte göra som Ohlmarks och fortsätta? Eller, om inte, varför inte det mer exakta »riksföreståndare«?

Sedan kan jag inte riktigt gilla att Eowyn alltid skall kallas jungfru; då känns Ohlmarks »prinsessa« återigen som ett lämpligare val, och det känns i viss mån bättre att likt Ohlmarks hitta på egna ord på svartspråk än att försöka få oss att tro att »Sharkû« kan förvanskas till »Farsan«.

Nå, berättelsen är fortfarande bra, i synnerhet de delar som har med belägringen av Gondor att göra: de kan fortfarande fånga en och tvinga en att läsa vidare –vilket kan ha något att göra med filmerna. Tyvärr är en av översättningens svårare göromål att fånga den sortens retorik som männen från Rohan använder, i synnerhet med deras alliterationer, och även om det heroiska i deras anfall på Mordors härar kvarstår så tappar det ändå lite. Den rena desperationen i Frodos och Sams färd framgår dock fortfarande klart, liksom hur det till slut inte är någon bullrigare dygd än nåden som gör att den slutar väl.

I denna volym finns dessutom alla appendix medtagna; diger läsning när man nått det sista slutet på en berättelse som de flesta skulle sagt dragits ut allt för länge redan, men likväl en bättre lösning än att ge ut en separatvolym. ( )

Avslutningen på serien är helt okej, men jag minns den mest för att den format mitt tidiga intresse för fantasy. Nu har jag kanske utvecklats åt ett helt annat håll, men det är fortfarande Tolkien som sådde fröet.