Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Min far hade en liten egendom i Nottinghamshire, och jag var den tredje i raden av fem sn̲er.± Nr̃ den kvicke och satiriske domprosten Jonathan Swift (16671745) gav ut Gullivers resor (1726) kunde han knappast ana att detta verk skulle bli en av de str̲sta succěr som nḡonsin hade legat p ̄bokhandelsdiskarna. Ork̃neliga r̃ de barn i alla delar av vr̃lden som med spñning har fl̲jt Gullivers ṽentyr bland lilliputar och jt̃tar, p ̄den flygande n̲ Laputa och bland houyhnhmerna, hs̃tfolket, som till sin vandel var de vanliga mñniskorna s ̄v̲erlg̃sna. Men i sjl̃va verket var Gullivers resor inte skrivna fr̲ barn. Tvr̃tom ville Swift, som var lidelsefulltintresserad av politik och kyrkliga angelg̃enheter, gr̲ en skarp vidrk̃ning med de mn̄ga missfr̲hl̄landen som p ̄hans tid rd̄de i England, samtidigt som han med bitande ironi skildrade de mn̄ga svagheterna i den mñskliga karaktr̃en. [Publit]… (mer)
leigonj: Kafka had Swift's book in his library and there are definite commonalities between their two writings; I'd be surprised if one had not influenced the other. (Also The Trial).
För att vara en politisk satir skriven i början av sjuttonhundratalet är Gullivers resor fantastiskt läsbar. Politisk satir är inte ett ämne jag skulle välja om jag skulle försöka skriva odödliga klassiker, och tidig sjuttonhundratalslitteratur är ofta överpatinerad.
Så dock inte här: resorna till de olika märkliga länderna (Liliput, Brobdingnag, Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib, Japan och houyhnhnmnernas land) fungerar i sig själva bra som fabler, och den satir som finns är ofta så allmänt hållen att man inte behöver nycklar för att lista ut vad det är som siktas mot. Ett exempel: i Balnibarbi besöker Lemuel Gulliver en akademi där han först besöker en hop vetenskapsmän i färd med diverse projekt i stil med att kemiskt förvandla avföring till föda, eller en blind man som blandar färg, eller en professor som uppfunnit en maskin, vilken kunde kombinera ord som han hoppades till slut skulle producera all världens kunskap (mycket hade jag väntat mig av Swift, men att han skulle föregripa satsen om oändligt många apor fanns inte på listan). Det enligt Gulliver allra mest utopiska projektet, omöjligt att tro på, var dock ett i den teoretiska avdelningen, där försök gjordes att förmå härskare att visa moderation, vishet och förstånd och på det hela taget att förbättra rikens styrelser.
Tyvärr avslutas dock boken med det tråkigaste kapitlet, där Gulliver hamnar bland de visa houyhnhnmnerna, vilka ser ut som hästar, där de enda människolika varelserna är de barbariska yahooerna (en viss sökmotor är alltså ungefär lika dålig på att välja företagsnamn som investeringsbolaget Triton): förutom att utopier kan vara trevliga att fantisera om är de alltid rätt tråkiga att skildra, framstår den tro på det rena förnuftet som ligger till grund för det hela idag som rätt överspelad. Att idealtillvaron dessutom är att leva som engelsk högreståndsperson, med en hoper tjänare omkring sig, är också aningen för priviligerat för att det skall kännas bra.
Bättre då när Gulliver besöker pysslingarna i Liliput, eller jättarna i Brobdingnag, eller den flygande ön Laputa (som sägs hållas i luften och styras av en enda magnet på ett sätt som får en att undra om Swifts allmänna motvilja mot naturvetenskap kan tänkas ha bottnat i oförmåga) eller Luggnaggs dödsmagiker, eller Glubbdubdrib med sina odödliga (tyvärr av Tithonos variant): där balanseras kritiken av människorna av betydligt mer humor. I vilket fall var Gullivers resor en betydligt mer trivsam upplevelse än jag misstänkte. ( )
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
My father had a small estate in Nottinghamshire; I was the third of five sons.
Citat
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
And he gave it for his opinion, "that whoever could make two ears of corn, or two blades of grass, to grow upon a spot of ground where only one grew before, would deserve better of mankind, and do more essential service to his country, than the whole race of politicians put together.”
I said there was a society of men among us, bred up from their youth in the art of proving by words multiplied for the purpose, that white is black, and black is white, according as they are paid. […] It is a maxim among these lawyers, that whatever hath been done before may legally be done again: and therefore they take special care to record all the decisions formerly made against common justice and the general reason of mankind. These, under the name of precedents, they produce as authorities, to justify the most iniquitous opinions; and the judges never fail of decreeing accordingly.
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
I dwell the longer upon this subject, from the desire I have to make the society of an English yahoo by any means not insupportable; and therefore I here entreat those who have any tincture of this absurd vice, that they will not presume to come in my sight.
Min far hade en liten egendom i Nottinghamshire, och jag var den tredje i raden av fem sn̲er.± Nr̃ den kvicke och satiriske domprosten Jonathan Swift (16671745) gav ut Gullivers resor (1726) kunde han knappast ana att detta verk skulle bli en av de str̲sta succěr som nḡonsin hade legat p ̄bokhandelsdiskarna. Ork̃neliga r̃ de barn i alla delar av vr̃lden som med spñning har fl̲jt Gullivers ṽentyr bland lilliputar och jt̃tar, p ̄den flygande n̲ Laputa och bland houyhnhmerna, hs̃tfolket, som till sin vandel var de vanliga mñniskorna s ̄v̲erlg̃sna. Men i sjl̃va verket var Gullivers resor inte skrivna fr̲ barn. Tvr̃tom ville Swift, som var lidelsefulltintresserad av politik och kyrkliga angelg̃enheter, gr̲ en skarp vidrk̃ning med de mn̄ga missfr̲hl̄landen som p ̄hans tid rd̄de i England, samtidigt som han med bitande ironi skildrade de mn̄ga svagheterna i den mñskliga karaktr̃en. [Publit]
Så dock inte här: resorna till de olika märkliga länderna (Liliput, Brobdingnag, Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib, Japan och houyhnhnmnernas land) fungerar i sig själva bra som fabler, och den satir som finns är ofta så allmänt hållen att man inte behöver nycklar för att lista ut vad det är som siktas mot. Ett exempel: i Balnibarbi besöker Lemuel Gulliver en akademi där han först besöker en hop vetenskapsmän i färd med diverse projekt i stil med att kemiskt förvandla avföring till föda, eller en blind man som blandar färg, eller en professor som uppfunnit en maskin, vilken kunde kombinera ord som han hoppades till slut skulle producera all världens kunskap (mycket hade jag väntat mig av Swift, men att han skulle föregripa satsen om oändligt många apor fanns inte på listan). Det enligt Gulliver allra mest utopiska projektet, omöjligt att tro på, var dock ett i den teoretiska avdelningen, där försök gjordes att förmå härskare att visa moderation, vishet och förstånd och på det hela taget att förbättra rikens styrelser.
Tyvärr avslutas dock boken med det tråkigaste kapitlet, där Gulliver hamnar bland de visa houyhnhnmnerna, vilka ser ut som hästar, där de enda människolika varelserna är de barbariska yahooerna (en viss sökmotor är alltså ungefär lika dålig på att välja företagsnamn som investeringsbolaget Triton): förutom att utopier kan vara trevliga att fantisera om är de alltid rätt tråkiga att skildra, framstår den tro på det rena förnuftet som ligger till grund för det hela idag som rätt överspelad. Att idealtillvaron dessutom är att leva som engelsk högreståndsperson, med en hoper tjänare omkring sig, är också aningen för priviligerat för att det skall kännas bra.
Bättre då när Gulliver besöker pysslingarna i Liliput, eller jättarna i Brobdingnag, eller den flygande ön Laputa (som sägs hållas i luften och styras av en enda magnet på ett sätt som får en att undra om Swifts allmänna motvilja mot naturvetenskap kan tänkas ha bottnat i oförmåga) eller Luggnaggs dödsmagiker, eller Glubbdubdrib med sina odödliga (tyvärr av Tithonos variant): där balanseras kritiken av människorna av betydligt mer humor. I vilket fall var Gullivers resor en betydligt mer trivsam upplevelse än jag misstänkte. (