

Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Laddar... Fänrik Ståls sägnerav Johan Ludvig Runeberg
![]()
Det finns inga diskussioner på LibraryThing om den här boken. inga recensioner | lägg till en recension
Uppläsare: Anders Wahlén Fänrik Ståls sägner är ett diktverk av den finlandssvenske författaren Johan Ludvig Runeberg, utgivet i två samlingar 1848 och 1860. Delar av eposet har tonsatts och filmatiserats 1910 och 1926. Det inleds med dikten Vårt land som hyllar fosterlandet och vars första och sista verser senare kom att bli Finlands nationalsång. Diktsamlingen beskriver både verkliga och fiktiva händelser under finska kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809, där Sverige förlorade Finland till Ryssland. Verket, vars första del utkom fyrtio år efter kriget, är präglat av den under tidigt 1800-tal framväxande nationalromantiken, och en röd tråd genom Fänrik Ståls sägner är sorgen och bitterheten över att Sverige genom nederlaget förlorade den östra rikshalvan, Finland, till Ryssland. [Elib] Inga biblioteksbeskrivningar kunde hittas. |
Populära omslag
![]() GenrerMelvil Decimal System (DDC)839.78Literature German literature and literatures of related languages Other Germanic literatures Swedish literature Swedish miscellanyKlassifikation enligt LCBetygMedelbetyg:![]()
Är det här du? |
Den Runebergska verskonsten är lätt att karaktärisera: teknisk fulländad, återhållsam i bildspråket, med enkla men välfunna rim, helt enkelt nästintill prickfritt hantverk som inte ställer upp några större hinder för läsaren (undantaget möjligen Molnets broder; svenska språket är inte byggt för hexameter). Nej, här får det allra pilligaste finliret stå tillbaka för kravet att berätta: nästan varje dikt behandlar en konkret händelse, inte många ställer frågor eller problematiserar. Innehållet är genomgående patriotiskt – de finska soldaterna tycker inte om att retirera, de finska soldaterna slåss för det älskade landet, de finska soldaterna är ärliga och duktiga, de finska officerarna rättvisa och omhändertagande – men ändå tämligen uthärdligt; patriotismen är trots allt ganska begränsad och klarsynt: Finland må vara det bästa landet på jorden och de finska trupperna kunde inte tänka annat än att göra sitt yttersta för att försvara det, men det innebär inte att ryssarna på något sätt skulle vara omänskliga, lägre stående varelser (någon annan hållning vore i och för sig omöjligt för censuren, men en dikt som Kulneff hade knappast kommit till om inställningen vore Runeberg helt främmande). Visst skulle man föredragit att slippa det evinnerliga retirerande för att istället själv få diktera marscherandet, och visst förekommer det vackra lik, men om det är en släktingtill den rikssvenska Karl XII-dyrkan är den ändå en aning mer realistisk.
Förvisso slår det hela trots allt över ibland; poängen i Soldatgossen är knappast acceptabel för någon med dagens syn på barnsoldater, att Runeberg låter »fritänkaren« (det vill säga ateisten) von Döbeln i slutet av Döbeln vid Jutas tacka Gud för segern känns plumpt, och även om man till slut kommer fram till att »ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott«, så har man innan dess drivit rätt friskt med Sven Duva. Då är det lättare att stå ut med det arga gycklet med Gustav IV Adolf i Konungen, eller avfärdandet av Klingspor i Fältmarskalken. Riktigt trevliga är dock porträtt som de av Lotta Svärd eller Gamle Lode – en slags svensk Stonewall Jackson i litet format – och en dikt som Landshövdingen kan vara den bästa teckning av civilkurage och gott ämbetsmannaskap man kan finna. På det hela taget är det ofta de små inkännande porträtten som ger den största läsglädjen.
Så, jovisst är det patriotiskt och en smula enögt, visst är det knappast de mest bländande dikter som står att finna, men det är ändå ofta så skickligt tecknade porträtt, så mänskliga detaljer, och så gott hantverk, att man kan ge Runeberg omdömet att
något tål han att klaga på
men mera hedras ändå (