En riktigt bra Harry Potter bok. Spännade och intressant. Det enda minus med boken var att Harry och hans vänner ständigt var på flykt och aldrig var på skolan. Jag saknade skoltiden. ( )

Anledningen till förra bokens förtjusning i det normala skolårets gång står glasklar i och med Harry Potter and the Deathly Hallows: detta år kommer Hogwartsexpressen inte föra Harry, Ron och Hermione mot Hogwarts, av två närliggande anledningar: dels har Voldemorts anhängare lyckats ta över trollkarlsministeriet, dels har de tre fått ett uppdrag: att avlägsna alla de magiska skydd Voldemort upprättat mot döden.

Naturligtvis blir det massor av dödsätare att hålla undan för, en ständig undran vad tusan Dumbledore menade med de få ledtrådar han lämnade efter sig, och en ständig rädsla: med Dumbledore ur vägen finns egentligen inget som Voldemort tror sig behöva frukta, och omvärlden är mer hotad än tidigare – nu är dödsfall inte längre enbart något för böckernas sista kapitel –, samtidigt som det finns små öar av motstånd. Värst av allt är dock tröstlösheten, skildrad på ett sätt så det inte är utan att man undrar om man inte hamnat i Sagan om Ringen istället – det enda som egentligen saknas är en liten Gollum (och nej, husalver räknas inte).

Här är det dock inte direkt förbarmande som till slut triumferar, utan, som Dumbledore ofta påpekat, kärlek: inte bara Harrys som inte bara skyddar honom utan även skaffar honom vänner på oväntade ställen, utan även kärlek hos dödsätare, vilket gång på gång fördärvar Voldemorts planer.Det är möjligt att budskapet är lite väl övertydligt och kanske en smula naivt, men man känner sig ändå fullt nöjd med sättet Harrys långa, svåra skoltid till slut når sitt slut. ( )

Rowling knyter med denna sista bok i serien samman säcken på ett värdigt sätt. På ett hälften väntat och hälften oväntat sätt. Det känns inte som att många trådar som hon öppnat upp i tidigare böcker lämnas obehandlade. Detta gör att man lämnar boken nöjd och utan en irriterande känsla av att trådarna knutits samman på ett hafsigt och mindre genomtänkt vis. Eloge för detta.

Boken innehåller en del tankeväckande vändningar som jag inte kunde förutse, men som i efterhand framstod som påtänkta av Rowling från nästan i stort sett första boken. Huruvida det var snygga efterkonstruktioner eller verkligen planerade från början vore intressant att få reda på.

Som sagt, ett värdigt slut som får en att känna att man inte läst serien i onödan. Trots en rejäl dipp i den andra boken i serien, väger de andra böckerna i serien upp för det.

Med välskrivna paralleller till ondska, byråkrati och de influenser dessa har på menigheten är Harry Potter läsvärd även för vuxna. Framförallt är det intressant att följa huvudkaraktärernas personlighetsutveckling från elva till sjutton års ålder som inte är simpel utan verkligen genomarbetad och komplex. ( )

Min recension, publicerad 26/7 2007.

Harry Potter and the Deathly Hallows skiljer sig på många sätt från de tidigare böckerna om den unge trollkarlen. Den är betydligt mörkare och bara slutscenen utspelas på trollkarlsskolan Hogwarts. Det förut myllrande persongalleriet reduceras till Harry Potter, Ron Weasley och Hermione Granger, som man får följa i deras tröstlösa sökande på de horcruxer där den onde Voldemort gömt delar av sin själ. Vändpunkten nås när Harry Potter ställs inför valet att fortsätta sökandet efter horcruxerna eller att i stället söka efter titelns dödsreliker.
Döden har varit ett återkommande tema även i de tidigare böckerna, men aldrig så centralt som i denna sista bok. Döden är det som Voldemort fruktar mest av allt, men Harry kommer till insikt att det finns värre saker än döden – och att det finns saker som är värda att dö för.
Motsvarar då den sista Harry Potter-boken förväntningarna? Ja och nej. Länge håller den måttet, Rowling knyter ihop trådarna och läsaren såväl som Harry får lära sig att hjälp kan komma från oväntat håll och att vi inte ska vara alltför snara med att döma. Men att åstadkomma ett bra slut är svårt. Här blir det lite av en antiklimax och värst av allt är en osedvanligt fånig epilog.
Det är lätt att raljera över Harry Potter, att kritisera de stereotypa könsrollerna och att karaktärsegenskaper går att utläsa av utseendet (är man fet är man också en dålig människa i Rowlings värld, i boken övertydligt markerat av att Voldemorts marionettminister heter Thicknesse). När schablonerna duggar som tätast förväntar man sig nästan att Voldemort ska hojta ”I am your father, Harry!”. Men varför häckla när J.K. Rowling helt enkelt bjuder på fantastisk underhållning?
Nu när vi fått svaren på frågan ”hur det gick” kan själva fenomenet vara värt en diskussion. Ett fenomen som får svenska tonåringar att köa som till en rockkonsert – för att mitt i natten köpa en bok, som dessutom är på engelska! Ryktet om bokens död torde således vara betydligt överdrivet.