Den giriga, elaka och inte minst beräknande häxan signorina Battestini mördas och listan över misstänkta är lika lång som vintern i nordligaste Norrland. Som vanligt går Scarpa den enkla vägen och han bestämmer helt enkelt att bevisen talar för att hennes rumänska hemhjälp är skyldig till dådet och därmed är fallet avslutat.

Kommissarie Guido Brunetti är dock av en annan åsikt och det dröjer inte länge innan han har fått upp spåret efter den verklige mördaren. Han måste dock vara försiktig för att inte väcka vreden hos sina överordnade som gör allt för att sätta käppar i hjulet för honom och hans närmaste medarbetare.

Egentligen är Donna Leons deckare tämligen intetsägande och tempofattiga. Men jag älskar dem ändå. Dels älskar jag Italien som är ett land jag aldrig kan få nog av, dels har Donna Leon en skön mix (eller kanske är det översättarens förtjänst?) mellan ”vanligt” språk och italienska fraser som gör att jag får ett fånigt leende på läpparna emellanåt.

Men det är långt ifrån allt!

Även om jag själv inte rankar Venedig särskilt högt kan jag ändå inte låta bli att dras med i atmosfären som Donna Leon målar upp i sina böcker. Venedig är en av de skitigaste städer jag någonsin har besökt men efter att ha läst en bok av henne känner jag mig på något konstigt sätt som en förälskad tonåring. Hon avleder läsaren från Venedigs mindre charmanta kännetecken (förutom korruption och andra intrikata händelser som utgör en bas i hennes intriger) för att i stället plocka fram den charm som faktiskt finns där under den något ”smutsiga” ytan. Till och med Brunettis promenader genom de trånga gränderna låter som ljuv musik och när han tar en båt (Vaporetto) för att förflytta sig mellan de misstänktas/vittnenas bostäder fylls jag av en eufori som är näst intill omöjlig att beskriva i ord.

Som sig bör har Venedig en egen dialekt och det återkommer Leon till vid ett flertal tillfällen i Falska bevis. Nyfiken som jag är var jag tvungen att ta reda på om jag över huvud taget skulle förstå någonting av Venetianska och jag blev positivt överraskad. Eller snarare, i skrift har jag inga problem att hänga med men jag är säker på att om jag skulle stå öga mot öga med en venetianare skulle jag nog be honom/henne att övergå till italienska tämligen omgående. Det är kul med dialekter men jag är glad om de håller sig utanför litteraturens värld.

Huvudpersonen i Leons böcker heter som sagt Guido Brunetti och det går absolut inte att tycka illa om honom. Han står upp för de svaga i samhället. Han går emot sina chefer när nöden så kräver. Han tar väl hand om sina anställda och han vänder andra kinden till när Elettra tar sig in i diverse system för att hämta uppgifter hon egentligen inte har befogenhet att handha. Allt för att sätta den rättfärdige brottslingen bakom lås och bom. Dessutom har han en gudomlig fru och två underbara barn och när de alla är samlade utgör de urtypen över hur en kärnfamilj ska se ut och de visar att det går att leva i perfekt harmoni. Usch, nu blev det lite väl smörigt även för min smak därför ska vi skyndsamt gå över till Leons absoluta styrka.

Att skriva en recension av Donna Leons böcker utan att nämna maten som konstant retar smaklökarna sida upp och sida ner vore ingenting annat än tjänstefel! Jag menar när en så enkel rätt som Pasta med olio e peperoncino gör att snålvattnet fullständigt rinner över då har men som författare verkligen lyckats få över en så anti gourmet som jag faktiskt är på sin sida.

Med all rätt har kommissarie Brunetti fått en alldeles egen kokbok där ”The recipes are joined by excerpts from the novels, plus illustrations and essays”? Låter som ett måste i alla Brunetti-fans bokhyllor eller vad tycker ni? ( )

Kommisarie Brunetti löser mord på en gammal dam. Helt OK. Jag lyssnade på CDn ( )