Ruskigt smart sätt att binda samman dessa tre böcker i en samlingsvolym. Känslan är att de vinner oerhört på att läsas tillsammans. ( )

Paul Austers New York trilogy är inte helt lättbegriplig litteratur. Ytligt är det fråga om detektivromaner, men även om de tre korta romanernas inledning och mitt följer den genrens konventioner (någorlunda), så hamnar man i slutet snarast i existentiellt ifrågasättande.

I City of Glass handlar det om Quinn, en författare som misstas för den detektiv (vid namn Paul Auster) som rekommenderats till ett märkligt par, där mannen i sin barndom utsatts för total isolering av fadern för att utröna vilket språk han skulle börja tala. Det hela upptäcktes, fadern spärrades in, men är nu frigiven och tydligen på väg mot New York. Quinn försöker förfölja och diskutera med fadern, som nu visar sig ha ett projekt om att rena språket så att det återgår till den klarhet det hade innan syndafallet.

I Ghosts får en privatdetektiv i uppgift att spionera på en man som mest tycks sitta hemma och läsa och skriva. Hans uppdragsgivare går inte att få tag på, men verkar inte behöva de rapporter som ändå skall skrivas varje vecka.

I The locked roomhar berättarens barndomsvän försvunnit och lämnat efter sig gravid hustru och litterär produktion. Berättaren får produktionen utgiven och gifter sig själv med hustrun, men får så en dag reda på att hans vän verkar leva, och han försöker så söka rätt på honom.

I ingen av berättelserna följer som sagt slutet på premissen på det sätt man kanske väntat sig. Huvudpersonerna finner istället helt andra saker - onämnbara sanningar, galenskap, kanske pånyttfödelse? Inlagt finns också diverse anekdoter och resonemang, utläggningar om Don Quijote på ett sätt som Borges skulle nickat gillande åt, språkteoretiska resonemang och en hel del lärdom, liksom autobiografiska drag och blinkningar mellan böckerna. Det hela skall föreställa mycket slugt, och är ofta roande i detaljerna, men att författaren mest verkar dunka sig själv i ryggen och skrocka när man kommer till de självbiografiska partierna är mest tröttande, och den stora bilden är för invecklad för sitt eget bästa. ( )