Jean-Baptiste Grenouille är född med ett perfekt luktsinne, en gåva som så småningom gör honom besatt av dofterna av vardagliga föremål och människor. En riktigt originell historia om en psykopat som du kommer att njuta av att följa och bli förskräckt av. Jag läste den första gången när den kom ut (på mitten av 80-talet) och tyckte den var fascinerande då och min nuvarande omläsning var inte en besvikelse. Vackert skrivet med fasanfullt innehåll. ( )

En bok om utanförskap. vad händer med en människa som aldrig varit älskad. det är också en bok om dofter. Goda dofter blandas med de äckel och smuts. Boken är vedervärdig och motbjudande men också vacker på något underligt vis. En kärleksberättelse till det udda. ( )

Handlar om en ovanlig asocial man med näsa för unga damer. Fick upp mina ögon för luktens betydelse. Temat är helt fantastiskt men jag hade gärna sett en betydligt längre version och där huvudpersonen går ett annat öde till mötes. ( )

Man skall ju normalt vänta med att se filmen innan man läser boken. I fallet Parfymen, ursprungligen skriven av Patrick Süskind, ser jag dock inte att det skulle hjälpt: de ligger varann väldigt, väldigt nära, även om boken är något fränare, och råare. Det hela handlar om Grenouille , som föds på Paris fiskmarknad år 1738. Har har ingen egen lukt, men med ett fantastiskt luktsinne. Han är ett litet monster, saknar nästan alla positiva mänskliga känslor, men lyckas ändå (just därför?) slå sig fram i livet: med sitt luktsinne får han till slut anställning som parfymerarlärling.

Med en sådan huvudperson är det närmast självklart att detta inte är en trevlig historia; speciellt slutet går rakt på tvärs mot allt vad Etablerade Normer och God Moral heter. Det är heller inte en bok som dämpar sig genom att hölja sig i försök till komik; det finns ett par ljusare stycken som går att läsa på det sättet, och även mitt i de värsta scenerna finns det förvisso små bitar med en ironisk anstrykning, men de omgivande handlingarna är sådana att det ironiska dränks.

Som sagt är det hela råare än i filmen: där verkar Grenouille i alla fall ha antydningar till normalt känsloliv, låt vara att han till slut vänder dem ryggen. Här är han rätt igenom omänsklig: till en början en inåtvänd överlevare, men så det första mordet är helt överlagt, inte en utväg ur en svår situation. Samtidigt är han inte så motbjudande att han verkar helt frånstötande, och trots att han gör vidriga saker kan man inte vända bort blicken – eller snarare hålla för näsan, många av de betraktelser som framförs är kopplade till luktsinnet, bland annat skillnaden mot synen.

Boken blandar också in stycken om 1700-talets vetenskapliga värld, i synnerhet i form av en aristokrat med pretentioner på att vara vetenskapsman, och en parfymerares betraktelse av sönderfallet av den medeltida världsordning som senare skulle kulminera i franska revolutionen. Dessa är långt ifrån det viktigaste, men verkar fullt rimliga.

Den som vill ha en bok för familjehögläsning bör nog vända blicken (näsan?) åt ett annat håll. Den som vill läsa en obehaglig, omoralisk, ond saga kommer att ha svårt att hitta något bättre. ( )

Vilken idé han fått, Süskind! Men ack, så illa han förvaltar den.
Jag var verkligen fascinerad av inledningen, då Paris gamla gator beskrevs på ett sätt jag aldrig varit med om förr; genom dess lukter. Och det lilla gossebarnet som mitt i allt detta förlöses. Ingen gillar honom och det visar sig att det beror på att han inte har någor egen lukt!
Men sen då? Tog författarens idéer slut sedan? En fantastiskt tråkig berättelse om hur han blir parfymist, ALLA älskar hans parfymer. Lite spänning (?) läggs in, då Grenouille börjar ta död på unga väldoftande kvinnor.
Om författaren menar att man ska känna någon sorts sympati för huvudpersonen misslyckas han kapitalt inför denna recensent. Jag är inte det minsta intresserad av hur han hibernerar (?) eller plågas på vägarna utanför Paris.
Och vad tjänar det högtravande, konservativa språket till? Ska det ge en känsla av att det är en "klassiker" man läser? ( )