De tre musketörerna torde vara världens mest framgångsrika historiska roman. Den är av den lättare skolan, visserligen med en del tidsfärg och intriger baserade runt verkliga händelser, men med en klar tendens att tillskriva historiska personer högst personliga motiv även för storpolitiska handlingar (som till exempel Englands hot att ingripa i hugenottskrigets sista fas).

Som vanligt med klassiker är dock det man tror man vet aldrig bättre än halvsanningar: förvisso är kardinalens intriger vad de tre musketörerna och den verklige huvudpersonen d'Artagnan försöker stoppa, men de riktar sig främst mot drottningens ställning, och kardinalen bleknar snart ut som skurk jämfört med Mylady. Hon är nu böckernas främsta skapelse: de tre musketörerna glider i viss mån in i varann, d'Artagnan är hetsig och slug, men annars inte helt distinkt, och kardinalen lite väl frånvarande. Mylady, däremot, är modig, hämndlysten, illistig, förförisk och djävulsk. Hon lyckas också i sina uppsåt, på ett sätt som är närmast befriande i en värld där skurkar annars sällan får lyckas med någonting, i synnerhet inte i sista akten i vad som inte är en ren tragedi.

Ej heller är det där med »En för alla« något man matas med. Det sägs en gång, aldrig mer. Däremot talas det ofta om pistoler, och jag minns att jag när jag första gången läste boken var väldigt förvirrad av alla dessa vapen de drog omkring med, tills jag skaffade mig säkrare upplysningar om detta mynt.

Berättelsen är som sagt lite väl romantiskt lagd, i alla fall vad gäller de stora herrarna. De romanser d'Artagnan har är också något lättsinniga. Å andra sidan är äventyren och bravaderna utmärkta, liksom kamratskapen, och när musketörerna till slut börjar framstå som mer särskiljbara trivs man förträffligt i deras sällskap. ( )